Den akuta småbarntiden är över och våran lilla är en stor. Så stor att hon igår fick följa med sin kompis hem efter förskolan – och det var liksom en milstolpe för oss båda. Att bli hämtad av en annan mamma, få följa med hem och leka inomhus med en av bästistarna, vilken grej. Det är en extra stor grej för generation covid – att få leka inne, att få gå in i andras hus och spana på deras rum och leka tillsammans.
Och förstås stort för mig. Det känns som om det var alldeles nyss jag grät hysteriskt efter de första lämningarna på förskolan – nu är jag lugn som en filbunke när en annan mamma hämtar min unge och tar med henne hem.
Det är också väldigt skönt. Jag är så tacksam över att kunna sätta check på det som jag kallar den akuta småbarnstiden. Var fas har sin charm förstås men att ha en fyra och en halvt-åring – det är verkligen bland det bästa jag varit med om, och att få checka av stora milstolpar som den här, det är verkligen coolt.
Idag har vi en ledig fredag med twist. Vi började med att lära oss grejer på internet. Jag har lyssnat på Sarah Öhman som snackade om saker jag är intresserad av och då passade Lovis på att fördjupa sig i tutorials om saker hon är intresserad av. Tuts om slime och playdooh that is. Strax ska vi ut i solen och sedan ska lilla till mormor och jag ska jobba lite och preppa hojen inför morgondagens tävlingspremiär!
1 comment
En del av dina inlägg inspirerar mig att ta nästa steg, en del att bromsa upp. Sen kommer de där inläggen som är lite jobbiga. Inte själva inlägget i sig utan mer de som händer med mig. De kan ju förstås inte du ta ansvar för.
Detta inlägg får mig att tänka efter hur de var för mig att ha småbarn. En tid som var ganska kaotisk för mig. Inte just för att barnen var jobbiga osv utan mer för att mitt mående var inte bra. samtidigt så kan jag ibland komma ihåg de där små stunderna när något av barnen kröp upp i famnen och satte sig hos mig. Kanske för att visa att de var kvar?
Jag kan ibland känna en sorg över den tiden, så jag kan på något vis förstå vad du menar med detta inlägg.
Idag är barnen stora och jag är en helt annan pappa. Även om det gör ont ibland och titta bakåt så kan jag se att det var då. Idag är jag en helt annan pappa. En pappa som sitter med på handbollsmatcherna och som kände en stolthet över en av sönerna när han blir uttagen till Östgötalaget i handboll., Kan känna en stolthet när den andra sonen kommer hem och blivit utvald till skolans kamrat osv.
Samtidigt kan jag se stoltheten i mina barns ögon när de ser mig lyfta min cykel framför Eiffeltornet i paris efter min cykeltur dit.
De viktiga är inte vad vi har gjort eller om vi misslyckats. Var sak har sin tid och de gäller att lära sig av det förflutna.
Tack för att du får mig att tänka till Elna! 🙂