Vad i hela friden säger han, tänkte jag och spände ögonen i resejournalisten från det stora brittiska MTB-magasinet. Jag har guidat honom och några av hans branschkollegor i Grännakrokarna en hel dag och när han får veta att loggorna jag har på mina cykelkläder är mina sponsorer på riktigt blir han imponerad. När han får veta att jag har en liten därhemma verkar han mindre imponerad och det är det exakt den här frågan han ställer:
“Did it ruin your life?”
Han verkar inte vara ironisk. Visserligen har jag svårt att förstå ironi, jag använder den gärna – men ibland faller poletten inte ned när andra gör det. Min sambo tycker det är fruktansvärt roligt och han driver mig till vansinne när han retas för att jag inte förstod, men om det förstörde mitt liv att bli förälder? Nej. Jag försöker utröna ironi men avgör att han är helt seriös. Djupt andetag och svar:
“Well, no. It did ruin my sleep, but not my life. Quite the contrary”
Pucko tänker jag, skakar på huvudet, klickar i pedalen och pekar med hela handen mot den stig vi ska köra samtidigt som jag briefar honom på vad som väntar. Fokus på hopp, kurvor och flow.
Han har inte själv några barn och det får väl möjligtvis ursäkta honom. Jag var själv inte så värst imponerad av barn eller ens sugen på barn innan jag träffade Jimmy. Och jag har alltid tyckt att folk som blir föräldrar blir så himla mycket föräldrar, att barn tar upp så enormt mycket fokus. Det tar över på något vis – aldrig någonsin skulle jag låta det göra det för min del, det var jag så säker på.
Well. Det förstörde inte mitt liv. Det pajade min sömn fullständigt och nu närmar jag mig fem år som förälder och fem år med för lite sömn men icke fem förstörda år. Fem förhärligade år. Fem år med mer mening. Fem slitiga, ljuvliga, underbara, känslosamma, fina och utmanande år jag är så väldigt glad att jag fått uppleva.
Men jissesamalia vad jag längtar efter att kunna sova ut om morgonen för att sitta uppe och nyttja min kvällskreativitet, jag saknar något så innerligt att själv styra min tid. Men mitt liv är helt uppenbarligen inte förstört för det.
1 comment
Jag kan inte låta bli att tycka lite synd om dom som inte har barn och som tror att det på något sätt skulle förstöra livet. Det påverkar så klart livet. Livet tar en annan riktning men det är bara positivt. Jag har tre “barn”. Citationtecknen runt barn beror på att dom är 26, 26 och 29 år, dvs självständiga, utflugna vuxna barn. Så dom är givetvis itne barn i en ålderssynvinkel, men ordet avkomma låter så vetenskapligt att jag fortsätter att kalla dom för mina barn.
När barnen är små så är sömnbrist och hämntning och lämning på dagis, kvällsmat och läggning mm påfrestande på ens tålamod ibland. Man får snabbt lära sig att sätta någon annans behov och uppmärksamhet före sina egna. Men belöningen i form av all den kärlek man får från dom och allt kul man har ihop väger upp vågskålen till den milda grad att man glömmer bort allt det jobbiga. Och när dom blir äldre så är det föräldramöten och utvecklingsamtal i skolan och skjusningar till fritidsintressen som ridning.
Nu är dom som sagt vuxna och kommer hem och hälsar på ibland. Varje gång så blir man glad och får energi. Massor av energi. Dom är inte “perfekta” utan har sina egenheter som alla andra. Men dom är mina barn och jag blir alltid varm innombords och översköljs av en känsla av stolthet varje gång någon frågar om dom eller jag bara kommer att täka på dom.
Ikväll ska jag ut och cykla grus och landsväg med en av dom, och jag kan knappt vänta på att arbetsdagen ska ta slut så att jag kan åka hem från jobbet och byta om till cykelkläder. Och till helgen hälsar en av dom andra döttarna på nere i stugan.
Summa sumarum så kan jag bara se att det är med barnen som det är med min fru, utan dom hade mitt liv varit mycket tommare och torftigare.
Så ser jag på det.