När jag och mannen i mitt liv ryker ihop, då rämnar Helvetesgapet, det är inte klokt vad vi kan gräla. Det är inte ofta, vi löser det alltid – men det är aldrig vältajmat. Idag blev det min uppladdning till den första av tre etapper på Huskvarna MTB Tour.
Parkerade på Huskvarnaberget med större sug efter att gråta och äta choklad än att tävla backprolog men samlade ihop mig. Hämtade nummerlapp och for åt pipsvängen för att värma upp ifred. Det doftade av syren och försommar och allt kändes snart mycket bättre.
En backprolog på IKHP innebär att de startande kör sitt snabbaste uppför en stig på Huskvarnaberget. Brant. Långt. Ensamt och utsatt eftersom man startar en och en med trettio sekunders mellanrum. Och skitjobbigt!
Precis som när jag gjort det här tidigare reagerar jag med enorm mental stress när starten går. Inget känns på riktigt, luftrören kryper ihop, marken gungar och panikångestattacken lurar i periferin. Första halvan av backen fick jag lägga på att mota bort det där. Andas, ta i lagom, påminna mig om att det snart är över, att det inte är farligt.
Det kändes som en evighet att ta sig den första halvan av backen – sedan släppte det. Sista biten kunde jag trycka på rejält och det kändes gött fastän jag var trött.
Det blev ett PR uppför EM-klättringen, min snabbaste tid i backen, så kul. Det tog fem minuter och tjugofem sekunder. Eller om det var tjugonio, jag minns inte och nu försöker jag fokusera på att komma ihåg en ny siffra: elva och femton. Starttid för morgondagens xco!
Jag älskar att få möjlighet att hålla på med det här. Det är lyxigt att få köra tävling – särskilt när det är IKHP som håller i trådarna för oj vad de är bra på att arrangera!