Min dotter torkar tårarna. Sedan kollar hon rakt in i den avstängda kameran och väser: “jag HATAR den här banan.”
Precis när hon ramlade i den röda pumptracken var hon mer inne på “den här banan känns inte bra” men efter konstaterat skrapsår på benet blev det starkare känslor.
“Mmmmm, den var dum” svarar jag och tänker att det nog snarare var jag som var dum. Vi var båda lite för trötta att åka och köra en ny bana dagen efter heldagen på äventyrsberget och jag släppte lilla lite för tidigt. Jag brukar springa med henne ett varv och släppa när jag känner att hon känner sig säker och med på det men nu var jag för tidig och hon ramlade.
Pumptracken var ju dessutom färggraderad som röd, lite klurigare än de pumptracks hon är van vid. Lite puckligare och lite snävare liksom.
Vi bestämmer att vi skiter i banan. Vi plåstrar om och fikar istället. Dubbla plåster, extra kaka, mycket festis, flera kramar. Sedan känns det bättre och hon springer ett varv i pumptracken med påslagen kamera. Det blir nog skojigt tänker jag och försöker fota min cykel mot stora skylten. Den blåser omkull och första repan på bakväxeln är satt. Suck. Jag påminner Lovis om att vi ska äta glass när vi är klara och hon går med på att vara med på en bild där hon bara står med sin cykel i pumptracken, men bara om hennes cykel får vara med på samma bild som min först och bara om hon får leka liiiiite till i utegymmet.
Sedan får det vara. Vi åker hem. Och på vägen hem äter vi glassen jag lovat som lön för att hon hjälpte mig på jobbet. Vi stannar vid lanthandeln och jag tar en kula närproducerad choklad och hon tar en strut Frost-glass. Det är väl knappt ens glass i en sådan men jag tänker att när det har varit dumma mamma och dumma banan kan man få äta en lila strut.
Allt känns bra igen och Lovis tittar klurigt på mig och undrar om vi inte kan åka tillbaka en annan dag. Till samma ställe. För att leka mer med utegymmet. Det lovar jag att vi kan.
