Idag när jag hämtar Lovis gör jag det för sista gången den här sommaren och jag får den stora äran att meddela att nu, nu är det verkligen sommarlov. Det är så jag känner pirrigheten i hela mig – jag vet att hon har längtat.
Vi ska fira med att åka till ett gårdscafé och gofika och både mamma och Helga följer med. Kanske bror min också, jag hoppas att han kan. Jimmy har bokat in grabbkväll ikväll och det är han väl förtjänt av så så han får stå för finfikeriet ett annat tillfälle – sommarlovet är ju ändå oändligt långt.
Och just det får mitt pirr att gå över i panik. Och nu får ni missförstå mig rätt – jag älskar verkligen att hänga med Lovis, men jag tycker också om när allting är som vanligt och när det är sommarlov, då är inget som vanligt. Jag vill ha mina egna knasiga rutiner och att livet ska följa en struktur och den är enklare att skapa i vardagen än under ledig tid. Jag vill veta vad jag kan förvänta mig och jag vill veta det utan att behöva planera framåt för planering ger mig panikkänslor.
Så. Nu följer några veckor utan struktur, utan rutin, utan att jag vet vad jag kan förvänta mig, utan tysta timmars jobb som också vilar hjärnan under dagen. Nu går vi all in på sommarhärjet och fastän jag ytterst sällan lyssnar på poddar tror jag att jag ska lyssna igenom den senaste från Wollin & Clara – har på känn att det går att hitta lite pepp där, den handlar om att överleva sommaren på mammakneget.
Hur som. I eftermiddag ska vi gofika och småpyssla, imorgon ska vi ha en lugn hemmadag, fara till biblan och låna veranda bok vi kan bära hem (det går liksom två böcker varje kväll här hemma), göra vår traditionsenliga lista över saker att hitta på under lovet och så har grannarna bjudit in alla i byn på grillfest. Och när vi lämnar Lovis på föris i höst, då är hon storbarn och ska gå på Skogen, tappa tänder och räkna ned tills hon får börja skolan.
Där började jag gråta. Herregud så intensivt det är att vara känslomänniska. Åter till det sista jobbet för dagen, jag ska ju inte sitta här och gråta, jag ska ju försöka jobba undan så det blir så mycket semester som möjligt av semestern.
2 comments
Ja du, det där med sommarlov… 😬 Lång ledighet har aldrig varit min grej. När Stina kom hade jag inte haft längre semester än 2 veckor i stöten de senaste 15 åren av just den anledning du beskriver. Jag mår helt enkelt inte så bra av det. Alltså jag älskar ledigt men hellre ofta än länge. Förra året upptäckte vi att också Stina blev rätt obalanserad efter många veckor utan rutiner och sina kompisar. Därför testar vi i år om mitt gamla koncept med semester i två omgångar passar även henne bättre. Hela familjen kör nu 2 veckor ledigt, 2 veckor jobb och sedan 2 veckor ledigt igen. Jag tror det passar oss bättre men vi får väl vänta med att utvärdera helt tills sommaren är över 😀
Det här gjorde mig lite lättad, så skönt att någon är lik en själv. Vad kloka ni är som testar att gå utanför traditionella sommarlovsboxen, ska vara lite nyfiken och höra hur det gick sedan. ❤️