Mina kängor är tolv år gamla och de har en alldeles särskild historia av att hålla för allt och genom allt. Det är ett par Lundhags Professional High från 2010 och de är i skriande behov av kärlek.
Jag skulle kunna köpa ett par nya. Men nu är det de här kängorna som är mina, nu är det de här kängorna som burit mig till fots över stock och sten i tolv år och jag tänker absolut inte ge upp dem förrän de faller i bitar. De har en symbolik som jag håller för mig själv men som gör att de ligger mig så innerligt varmt om hjärtat.
Det är på gränsen på ett par ställen dock. De faller nästan i biter. Men nu är det ju inte vilka kängor som helst utan ett par Lundhags. Dem skickar man till Lundhags skomakeri i Järpen så fixar de. Det är så hjärtat slår lyckliga hållbarhetsvolter, eller hur?
Det känns ganska nostalgiskt också. Min gammelmorfar var skomakare och jag har många fina minnen från hans verkstad – att det än idag finns människor som kan hans hantverk värmer.
På väg hem från Tänndalen stannade vi till i fabriksbutiken i Insjön och lämnade in dem där. Om några veckor får jag tillbaka ett par kängor med ny sula och lagade sömmar och jag hoppas vi kan vandra minst tolv år till.
