Att gå och rösta är för mig en självklarhet. Det finns liksom inget alternativ – jag har fått rösträtt, jag har en möjlighet att påverka, jag har det så många önskar sig eller har kämpat för. Att inte rösta eller att rösta blankt har inte funnits på min agenda en enda gång sedan jag fick rösta första gången. Rösträtt är ett privilegium andra kämpat för att jag ska få, ett privilegium inte alla har – att låta bli att använda den vore oerhört dumt och otacksamt.
Jag har dock aldrig fått vrida och vända och fundera så mycket som jag gjort i år. För någon vecka sedan var jag bombsäker på att jag hade bestämt mig – men för att ändå få fundera ett varv till la jag ut mina tankar på instagram. Jag tycker det är spännande att höra hur andra tänker och röstar och då ville jag inte vara sämre än att jag också delade lite hur mina tankar går. Då tänkte jag såhär – men det var inte såhär det blev:
När jag gjorde det blev jag förfärad över en sak: det anses modigt att berätta var man står politiskt. MODIGT? Det skrämmer seriöst skiten ur mig att det är modigt att berätta vad man tycker i en demokrati – att vara trygg i att tycka ska vara självklart. Sedan blev jag lite matt i lacken över att jag omedelbart fick ett gäng avföljningar. Suckade lite över det – fy så tråkigt att bara hänga med dem som tycker likadant. Att vi tycker olika, att vi brinner för olika, att vi är olika skapar ju en mänsklig dynamik som är viktigt och intressant förutsatt att vi delar grundvärderingen om alla människors lika värde. Om alla tyckte lika skulle det bli fruktansvärt tråkigt och om ingen vågar tycka blir det fruktansvärt obehagligt.
Jag tyckte också det var spännande hur era tankar både i kommentarer och via direktmeddelanden fick mig att tänka minst fem varv till och komma fram till att jag ändå inte hade bestämt mig. Det är ett priviliegium att ha tillgång till er och era hjärnor, känner mig så lyckligt lottad som har sociala plattformar med människor som både vill följa med, peppa när det behövs och snacka när det behövs.
Jag har mina hjärtefrågor och det finns inget parti som driver exakt alla mina hjärtefrågor på pricken som jag vill. Det parti jag till slut la min röst på (som inte alls var det parti jag bestämt mig för för en vecka sedan) är tillexempel positiva till ett par saker jag verkligen inte vill veta av. Gårdsförsäljning av alkohol tillexempel – tanken ger mig panik, det vill jag verkligen inte se.
Men, de driver också frågor jag tycker är viktiga på ett sätt jag tycker är viktigt. Och så har de en kvinnlig ledare som vågar stå upp för allas lika värde och stå stadigt fast vid sin åsikt.
Jag vill att det ska vara enkelt att bo och leva på landsbygden. Jag vill att våra svenska matproducenter ska prioriteras. Jag tycker det är viktigt med öppna landskap och biologisk mångfald och att det ska vara lönsamt att vara jord- och lantbrukare. Jag tycker det är viktigt att värna om aborträtten, jämställdheten och att den som utsätts i våld i nära relation kan få det stöd som behövs. Jag vill att det ska vara enkelt att driva eget. Men jag vill också att miljön prioriteras.
Och det är just i miljöfrågan som det blir så himla kluvet och lurigt. Det ska vara enkelt att leva här och nu – men på lång sikt måste vi värna miljö. Det är så galet bråttom med miljön. Därför tänkte jag ett tag att det enda jag kunde göra för att ha rent samvete långsiktigt är att rösta MP. Men nu har jag varit och förtidsröstat och det blev exakt som jag röstat de senaste valen. C.
