När jag går in i rollen som teknik-coach och tar mig an vuxna ny- och fortbörjare handlar det ofta om helt andra saker än jag förväntade mig när jag drog igång det här. Och jag älskar att det gör det. Teknikmässigt handlar det ofta om att få människor att lita på teknik snarare än fart och för att göra det – ja, då måste de cykla långsamt. Vi tar ned farten och skapar kontroll – det är det viktigaste jobbet jag gör när det gäller det tekniska.
Men det som är ännu viktigare – det är jobbet jag får förtroendet att göra med människan som sitter på cykeln. Ibland får jag hålla tillbaka och backa dem till basics. Ibland får jag lirka och tricksa, peppa och visa, jobba massor med att hitta ett självförtroende som kanske är kantstött av allt möjligt livet hittat på. Saker som inte alls handlar om cykel men som färgar av sig där.
Jag har kommit på att min viktigaste uppgift som teknik-coach är att få människor att glittra. Människor glittrar när de lyckas. Tror på sig själva. Vågar. Utmanar sig med sin egen nivå som utgångsläge. Och jag får vara med och se till att de gör det – det är ett sånt galet priviliegium och förtroende.
Det är max trettio procent teknik. Resten är människa. Och jag gör mitt yttersta för att få varje sammanbitet nervös kund att öppna upp, glittra och tro på sig själv på ett nytt sätt.
