Nu går vi, säger jag. Vi går alldeles precis som om du skulle gått själv. Utan mig, fastän jag är med.
Och så släpper jag hennes hand.
Mitt mammaväsen protesterar panikartat inombords men jag visar det inte, för nu ska vi provgå till skolbussen. Nu ska jag börja släppa en hand jag hållt stadigt i flera år.
Vilken sida? frågar jag. Hon pekar på vänster sida, ser sig lillgammalt, ansvarsfullt och noggrant för, sedan smyger hon ut från vår grusväg och spatserar prydligt och bestämt upp mot grannens. Utan att jag håller hennes hand.
Vi pratar om skymda kurvor och vad man ska tänka på. Att elbilarna inte hörs när de kommer. Vi pratar om att en del är dumma och kör jättejättefort och att en del saktar in. Att traktorerna är bredare än bilarna och kan ha släp. Vi ojar oss åt att någon inte vinkade – det var nog någon från någonannanstans för här på landet vinkar vi ju. Och så provgår vi. Det tar sex minuter till morgonhållplatsen och elva till eftermiddagshållplatsen. På vägen tillbaka glömmer hon allt och slår sig ned strax innan en skymd kurva för att plocka upp några nävar trevligt grus.
Jag har med gråten i halsen och arget i magen mejlat kommunen. Dolda kurvor, små barn, fartdårar, inget problem med sträckans längd men det är en farlig och otrygg vägsträcka. Hon kan gå en mil om det behövs, det är inte det, kan ni snälla rara kom och hämta och lämna henne ute vid vår väg istället för borta vid stora korsningen?
Fick ett kommunalt ickesvar som svar. Arget i magen växte. Har pratat med chauffören som liksom tog på sig rollen som skolskjutspsykolog. Han berättade hur han gjort med sina barn och om fartdåren som blåser förbi hemma hos honom i grannbyn regelbundet och att om den, den och den grannens barn klarat att gå samma sträcka i alla år ska min lilla också göra det – och att han inte kan lägga om rutten.
Jag fattar förstås. Och jag fattar inte. Och jag känner en nyfunnen agression mot alla som gasar på uppför kurvorna utanför oss. Jag ska släppa min sexåring där – ni ger f-n i att trycka på gasen just här, förstår ni det? Jag vill helst skrika. Jag vill skriva arga insändare. Skicka medborgarförslag, skriva i facebookgrupper och leva rövare. Jag vill prata ilsket och bestämt med någon på kommunen tills någon på kommunen förstår. Jag vill skjutsa mitt barn till skolan, jag vill bli en tryggt curlande förälder.
Men jag släpper hennes hand och går bredvid. Och morgonen därpå går vi på riktigt. Ryggsäcken packad med frukt, ifyllda blanketter och varm tröja. Barnahjärtat förväntansfullt pickande i bröstet. Mammahjärtat något lugnare.
Jag är med dig Lovis, jag är alltid med dig, brukar jag säga när hon är orolig eller känner sig mindre modig. Jag kommer för alltid och evigt att vara med henne och jag inser att det här med att släppa en barnahand och låta den lära sig leda sig själv är också att vara med. Och det hade lämpligen kunnat vara slutklämmen här.
Men för att förtydliga: DEN SOM KÖR FORT PÅ VÄGEN UTANFÖR OSS KOMMER INTE TILL HIMLEN. Ni vet vilka ni är och ni vet vem som ska köpa ett gäng sådanadäringa plåtkatter med reflexögon att sätta i vägrenen och eventuellt spika ihop hemmagjorda farthinder och kanske ett par-tre extra kör-sakta-skyltar och hytta med näven åt er alla i ett par år framöver.
Jag kommer väl inte heller till himlen. Men kanske kommer jag upp som en punkt på vägföreningens agenda. De kommer att lägga halva mötet på att avhandla hackena i vägen från plogbilen och andra halvan på att diskutera den arga och oroliga mamman i nummer tolv innan de tänder grillen och sätter upp snökäppar.
Tyst för mig själv repeterar jag: att släppa en barnahand och låta den lära sig leda sig själv är också att vara med.
2 comments
Bra skrivet, jag minns dom där känslorna från när barnen var små. Man har så kontrasterande känslor, stolthet över att ens barn tagit ett steg mot att bli självständiga människor, vilket ju ändå är målet. Samtidigt oron för att något ska hända med ens djupt älskade barn som man känner ett så stort ansvar för.
Som bonus dessutom ett litet stick i hjärtat av insikten att dessa ljuvliga små varelser som man myst med så mycket, snart kommer att mysa med pojkvänner och ha roligt utan att man får vara med och dela det och att man snart inte kommer att känna hur små armar håller hårt runt ens hals när man lyft upp dom och bär på dom osv. Mina barn är i 30 års-åldern men jag kan fortfarande sakna att få bar runt på dom, hur dom klättrade runt på en när man la sig på golvet, hur dom kom springandes mot en när man kom hem och man fick låtsas att dom lyckades brotta ner en på gräsmattan utanför huset.
Åh så fint skrivet och det där är så in i bängen läskigt. Att släppa alltså. Men man måste ju släppa, bit för bit. För sin egen skull. Men mest för deras. För oj vad de växer! I förrgår följde jag med min fjortonåring när hon red sin ponny, jag cyklade och hon red. Vi kom till galoppfältet. ”Hej då, vi ses sen”, sa hon, och pang var de iväg. Hon red SÅ SNABBT. Och jag fattar såklart att hon gör det även när jag inte ser men när jag såg ville jag bara skrika åt henne att STANNA och komma TILLBAKA. Genast! Efter ett tag kom hon tillbaka. Och hon kunde stanna. Och både hon och ponnyn var sådär busigt lyckliga. Själv var jag mest lättad. Men jag tänker att vare sig det handlar om att gå till skolbussen eller galoppera över fält eller flytta hemifrån (hemska tanke) så måste de ju få göra det. Även fast man helst vill linda in dem i bomull och låsa dörren.
Och jag är helt övertygad om att barn som får förtroende och tillåts göra saker själva blir både kloka och trygga barn. Och, faktiskt, säkerhetsmedvetna. För blir de aldrig utsatta för risker och skyddade tror de ju att hela världen är ofarlig.
Men jag håller SÅ mycket med dig: de som race-kör på landet med dolda kurvor kommer absolut inte till himlen. För bakom de där kurvorna kan det finnas både en grusletande sexåring och en fjortonåring på en vit ponny. Eller en mamma på en mtb, för all del.