Andetagen närmst själen.

Jag andas in. Vart tog orden vägen? Andas ut. Världen snurrar. Allting fortsätter. Vi står stilla mitt i allt. Andas in. Jag kan inte skriva. Det blir inget. Andas ut. Sitter kanske självaste själen i andetagen vi tar?

Familjen är i sorg. Vi åker över Ölandsbron med tunga hjärtan. Vi som alltid åkt över med en känsla av pepp och längtan korsar det stora vattnet för att åka dit där någon saknas.

På sjukhuset i Kalmar har jag bäddat ned en nalle med ett stort rött hjärta på magen bredvid en öländsk bonde som tagit sitt sista andetag. Han har fått arbeta hårt men han har levt ett långt och lyckligt liv på en plats han älskat. Det har han berättat om med värme.

Jag har tagit ett djupt andetag och sagt till min dotter att hon får följa med in i rummet om hon vill säga hejdå på det här viset. Pappa sitter där, hos sin morfar som somnat in en sista gång, och hon får sitta med honom om hon vill. Nej. Hon var bestämd, hon ville inte men bad mig ta med och bädda ned nallen hon valt hos gammelmorfar.

Jag andas in. Bestämmer mig för att barn inte kan skyddas mot sorg. Andas ut. Var är handboken? Andas in. På kvällen är hon ledsen, på kvällen har hon förstått vad vi berättade på morgonen. Hon ångrar att hon inte bäddade ned nallen själv. Hon ligger i min famn och gråter otröstligt.

Andetag för andetag. Sorg är en del av att vara människa. Liksom glädje. Och allt däremellan.

Jag ger henne de verktyg för att hantera sorg som jag kan komma på. Berättar hur olika människor tror olika saker men att ingen riktigt vet. Att en gammelmorfar lever vidare genom ett barnbarn. Att man kan fara till himlen eller bli ett nytt liv. Om att tro på något eller inte göra det.

Hon bestämmer sig för himmel, änglars ljus och evighet just innan hon ber mig sjunga henne till sömns. Du vet väl om att du är värdefull. Lätta andetag. Orolig men trygg sömn. Barnatro. Den första stora sorgens rädsla för att det som gör ont i hela själen inte någonsin ska gå över i något annat.

Andas. Jag minns min första sorg och att det var då jag började skriva. Det var då det blev en del av min identitet att sätta ord på känslor. Jag var tio när gammelmorfar dog och jag skrev mig igenom det. Stora känslor och naiva formuleringar – men text som hjälpte mig igenom det sorgliga. Var är den texten nu? Var är mina ord? Jag kan inte skriva.

Det kommer en morgon. Mannen jag delar livet med går över en öländsk gårdsplan med skottkärran full av ved och jag ser på hans hållning att det är som om att en del av honom fattas. Jag andas in. Jag kan inte laga någons sorg. Bara finnas.

Vi går ned till udden och vänder ansiktena mot vinden. Andas in doften av november. Tång och gödsel. Vågorna fräser när de möter varandra längst ut på udden. En bit längre in rullar de lugnare in mot land. Lovis kastar stenar med sin faster och låter för långa jackärmar flaxa i vinden. Novembersolen står lågt och gör en gyllene brygga över viken.

Jag andas och tänker att våra döda kroppar bara är skal. Själen far dit den kan göra guldbryggor över vikar där de som saknar kastar sten och torkar tårar i vinden.

Vi lägger upp sten som ramlat ned från en mur och försöker minnas hur morfar sa att en öländsk stenmur skulle konstrueras. Skulle de ligga tre mot tre? Varför frågade vi inte mer när vi kunde?

Andetagen är lättare här. Och den öländska udden är för alltid och evigt morfars udde. Jag andas in. Det tar en hel vecka – sedan kommer orden tillbaka. Andas ut. Inget kan väl ändå vara närmre själen än våra andetag?