Idag körde jag ett alldeles förtjusande pass på en mix av grusvägar och små asfaltsvägar i min del av Småland. Det visade sig dessutom (tack Facebook för påminnelsen) att det var på dagen åtta år sedan jag hämtade ut min Scott Speedster på Sportson. Jag köpte den för en bonus jag fått från jobbet jag hade då och att cykla grusväg på vintern var den främsta anledningen att jag bestämde mig för att köpa den.
Jag hade vintercyklat i några år och ville ha en riktigt bra hoj att köra grusvägar på. Oj, vad grusväg vi kört ihop, den här cykeln och jag. Jag har till och med cyklat runt Vättern på den, mitt i vintern. Med Lovis i magen. Inte så mycket grusväg där – men ändå.
Jag ska inte sticka under stol med att jag är riktigt sugen på en ny gravel förstås – det skulle vara kul att uppdatera med något lite lättare, roligare och nyare. Samtidigt är jag den här cykeln evigt tacksam för alla roliga distansäventyr vi gjort ihop.
Det kanske blir en ny gravel snart, det vore kul att tävla i grusväg och vara med på lite av alla coola grusvägsevent som bubblar upp i cykelsverige. Men den här hojen kommer säkert att gå många fler mil gravel i min del av Småland innan jag bestämt mig för en ny.
1 comment
Kul läsning. Jag är mycket förtjust i min gravel. Bekvämare än en racer på grov asfalt och skön på grus. Jag önskar bara att jag cyklade lite oftare på den.