Övningslarmet går. Hjärtstopp. Jag har en bit att köra och pulsen går upp, fastän det bara är övning. Det känns så mycket mer på riktigt när jag sitter ensam i en FIP-bil i fullt larmställ. Inga kollegor, bara jag och det jag kan göra i väntan på att kollegorna ska komma.
Det är såhär det kommer att vara sedan, jag kommer att åka själv i eget utryckningsfordon för att göra en första insats medan styrkeledare och kollegor är på väg från Gränna. Slår en kik på GPS:en för att hitta dit jag ska och svänger av samtidigt som jag lyssnar på totalinfon som kommer över radion. Jag andas in och tvingar fram lugnet. Jag kan det här, det kommer att gå bra.
DUNS låter det i skåpet samtidigt som jag svänger. Jag hinner knappt tänka “oj” innan nästa ljud kommer: Pssccht, pssccht, pssccht.
Jag fattar direkt att det är den halvfulla pulversläckaren från förra övningen som vält och och att jag fyllt bilens skåp med pulver. STRESSEN. Jag kör fel, åker på ofrivillig sightseeing i kvarteret runt brandstationen och gör en bedrövligt nervös HLR-insats när jag väl kommer fram. Sedan får jag engagera halva Vetlandas brandkår inklusive praktikanter för att få ordning på bilen. Okej, lite överdrift – men det krävdes några heltidares assistans för att reda ut det hela. Tack och lov för att det inte hängde ett rökskydd i bilen just då.
Just där och då, innan jag visste att det skulle gå att få bort allt pulver som lagt sig som ett tjockt lager bak i bilen, då var det ytterst vill-sjunka-genom-jorden-pinsamt.
Just nu, när jag vet att jag inte är den första som drar pulvret i bilen och att det gick att få ordning på bilen, känns det som något jag kommer att fnissa åt lång tid framöver. Det är så himla bra att vi övar, övar och övar så man kan passa på klanta till det i oskarpt läge.
Idag är jag ganska trött. Vi har haft två utbildningsdagar i Vetlanda med fokus på arbetet som brandmans-FIP, första insatsperson. Det har varit superkul. Det är första gången under utbildningstiden som vi övar fokuserat på just den här arbetsuppgiften. Att få larmet, sätta sig i bilen och komma fram först till olycksplatsen, precis som det kommer att bli när jag och FIP-kollegorna på Gränna landsbygd går i tjänst efter årsskiftet.
Igår åkte vi direkt hem till Gränna brandstation efter avslutad utbildning i Vetlanda. Där var det sjukvårdsutbildning hela kvällen, fokus på syrgas och HLR på barn och vuxna och mot slutet var jag fnissigt trött. Idag har jag tagit det mycket lugnare än jag tänkt mig, det behövdes absolut lite återhämtning och reflektion. Och så har jag startat upp höstens och vinterns träningsschema med Emma på Aktivitus. Men det får bli ett annat inlägg.
