Det är många mil att jobba av på cykeln nu. Distansen, den lugna och långa, den bygger en mäktig uthållighet och det finns liksom inget annat vis att nå mitt mål utan att göra alla vinterdistansens timmar i sadeln.

Distanspassen är så nyanserade på något vis. Det är många timmar, det är ett oändligt vevande, det är tusentals andetag och miljoner tankar som snurrar. Tankarna är stora och små. Rationella och irrationella. Idéerna som kommer är världsbäst men kanske ändå glöms bort för de kommer för tidigt i passet och det är så många mil emellan dem och en varm dusch.

Landskapets vintriga nyanser är i tusental och ibland susar de förbi fort, ibland oändligt långsamt. Det gråa i grått när benen är trötta är grått på ett annat vis än när de är pigga. Det murrigt bruna mysigt på ett annat vis när man vänder om och äntligen kan ta den snabbaste vägen hem än det är när man har tre timmar och femtionio minuter kvar.

Jag varvar poddar med peppig musik och jag upptäcker nya och gamla vägar. Jag cyklar många av mina mil solo nu – det är oftast lite klurigt att planera exakt när jag tar mig iväg och exakt vilken runda jag ska köra brukar jag hitta på efterhand. 

Det är fredagkväll och i morgon kör jag distans med ben som är slitna efter intervaller, precis sådär som det ska vara och jag tycker det är ganska skönt att det snart är dags för veckans långa. Jag lägger fram kläder, fixar iordning cykeln och blandar flaskor och undrar vilka nyanser jag får i morgon. Om jag ska cykla fram och tillbaka eller en runda. Om jag får krispigt vitt eller murrigt brunt. Det enda jag faktiskt vet är att jag kommer att bli trött och att jag kommer att bli starkare. Jag tycker om det.