Vår första riktiga förisvecka börjar lida mot sitt slut och jag har så många känslor som slåss om utrymme och som liksom är varandras motsats.

I morse tog vi långfrukost hemma Lovis och jag, vi tog chansen att få ihop en extra timmes sömn och lite morgonmys eftersom vi båda var väldigt trötta igår. Vi delar på nätterna nu, Jimmy och jag, vi testar att sova varannan natt ostört och inatt tog jag Lovis eftersom jag inte behövde vara någonstans tidigt. Hon somnade som en stock vid sjutiden i går kväll, ville ha en flaska välling klockan fem och sedan slumrade vi till halv åtta. Guld.

Att lämna går bra. I går vinkade vi hejdå utan tårar men idag var hon lite ledsen men sträckte sig ändå mot föris-fröken och vinkade hej. Det är grym personal, jag känner mig trygg när jag lämnar henne där. Jag har hämtat en dag, annars hämtar Jimmy, och när jag kom stod jag en stund och tittade genom en glasruta på en lycklig unge som tumlade runt i skratt och lek med kompisar.

Mitt dåliga samvete över att inte vara med mitt barn har sin motpol i att jag tidigare haft dåligt samvete över att mitt barn inte fått så mycket tid att leka med andra barn. Och samtidigt förundras jag över hur mycket dåligt samvete man kan ha över tusen olika saker när man trots allt har det så oerhört priviligerat som vi har. Vårt barn har det så bra på så många vis och ändå har jag svårt att avprogrammera samvetskvalet.

Det är något med det här som skaver mig lite. Ska jag orka i längden? Jag jobbar sammanlagt åttio procent just nu, fyra dagar i veckan. Tre som anställd, en som egen. Fredagarna som tidigare varit min alldeles egna dag för återhämtning kommer bli min och Lovis egna dag. Lyxigt. Men ändå – kommer jag att orka? Jag är orolig och funderar mycket fram och tillbaka.

Hur ska jag göra med min tid för att få det bra i längden? Förstås vänjer man sig men om jag inte en endaste dag i veckan kan få den där ostörda sovmorgonen som gör mig kreativ – hur gör jag då?

Det är som att jag måste hitta på min egen variant av det här för att allt ska fungera i längden men att jag ännu inte riktigt klurat ut hur det ska vara och att jag måste ta ett djupt andetag och vila tryggt i att jag och Jimmy alltid hittar på bra sätt för oss.

Vi hjärtar ju vårt föris ändå. Det är ju makalöst bra att det finns barnomsorg och att man kan känna sig trygg med att lämna sitt barn till andra människor. Och att Lovis trivs där känns så oerhört skönt. Liksom att de är ute mycket, tack och lov för att de är ute mycket.

Vet du – det känns alltid lite klarare när jag skrivit av mig lite, tack för att du läser hela vägen även när jag inte skriver om cykel. Och som alltid – jag är så nyfiken på dig. Känner du igen dig? Hur tänker du? Hur gör du med dåligt samvete och egentid för återhämtning?