Så minns jag min Vätternrunda

När jag tänker på Vätterndundan 2012 får jag rysningar. Det var så häftigt. Och jag är – såhär i efterhand, imponerad av mitt mod och mitt pannben. Jag cyklade runt Vättern på nio timmar och tolv minuter. Utan större erfarenhet av landsvägscykling. På en enkel instegsracer.

Det var första gången någonsin som en subgrupp bestående av enbart kvinnliga cyklister rullade ut ur Motala. Kvinnor hade kört runt Vättern snabbt tidigare – men alltid i grupp med män, vi skrev svensk cykelhistoria. Och vilken grupp det var sedan – vi var sextio tjejer dressade i orangerött och vitt som tog oss an uppgiften att cykla snabbt, snyggt och säkert runt Vättern.

Det var mäktigt att få vara del av hur SubXX växte fram under 2011-2012. Att lära sig landsvägscykling, att lära känna kvinnor från hela Sverige som var grymma på cykel. Vi hade träningsläger, höll kontakten digitalt och genrepade med Siljan runt samma vår.

Jag minns att jag var väldigt nervös. Och att jag var ledsen för jag missade gruppfotot, just precis då råkade jag vara på toaletten och det grämde mig onödigt mycket, som om det inte fanns bevis på att jag hade varit med om jag missade just den bilden. Jag minns lättnaden när en teamkollega i sista sekund rekommenderade mig att ta av ett lager kläder som skulle blivit för varmt – Lena hade rutin och koll och lugn och promenerade mig till rätt ställe för att lämna in överdrag.

Känslan när vi gemensamt rullade ut ur Motala var obeskrivligt mäktig. Och proffsig. Vi hade en motorcykel framför oss och duktiga fotografen Christer Hedberg på en annan motorcykel som följde oss genom loppet. Det nervösa pirret blev ett lyckligt pirr och tacksamhet över att få uppleva hur alla dessa kvinnor började arbeta tillsammans i en välpolerad Belgisk kedja.

Jag minns hur fruktansvärt det kändes när vi i samband med att en snabbare herrgrupp körde om oss hade en krasch i klungan som delades upp i två. Vi gick från sextio till trettio utan att veta hur det gått för dem där back. Det kändes inte bra – men lagkapten bestämde ju, vi andra följde order.

Det största ögonblicket runt Vättern var när vi passerade Ånaryd där morfar stod vid vägkanten för att heja på. Det föll sig så fantastiskt att jag låg längst fram i klungan just då och den minnesbilden av min glada morfar har jag så tydligt med mig. Det var stort för honom – att ett barnbarn cyklade loppet han cyklat så många gånger. Det var också stor för mig – en familjetradition att föra vidare.

I Bankeryd var jag sådär slut på energi som man bara är om man är nybörjare som gjort sitt allra bästa för att klamra sig fast vid ett framhjul som går lite, lite för fort och inte klarat av att stoppa i sig tillräckligt med energi. Tårarna rann, jag samlade mig men minns hur oerhört deppigt det var att flyga av klungan efter depåstoppet. Som om att snabbdrömmen tog slut där.

Jag minns hur vi var tre som arbetade tillsammans men hur jag fick så ont, ryggen krampade, att jag bad dem fortsätta utan mig. Jag klev av cykeln och låg på asfalten och grät. Och så minns jag hur en okänd medcyklist stannade, peppade, övertygade mig att fortsätta och fick med mig in mot Hjo. Jag är honom evigt tacksam för peppen och för att han gav mig modet att försöka fortsätta.

Jag minns tacksamheten när ett gäng SubXX-tjejer som varit med om kraschen men klarat sig hann ikapp och hur galet kul vi hade när vi blev en större, blandad klunga. Vi cyklade, skrattade, sjöng och peppade. Ett fint samarbete och en mäktig gemensam upplevelse.

Och jag minns så tydligt känslan av eufori de sista milen och in under målportalen, på 9.12. Min första tanke var att det här var något jag ville göra igen.

Men jag har inte gjort det. Och jag är tveksam till att jag gör det. Men jag har för alltid med mig min Vätternrunda som ett av mina allra finaste cykelminnen.

Foto: Christer Hedberg. Och när jag googlar hittar jag alla Christers bilder här – jag står för den mentala dippen.