Det går ganska fort. Jag får jobba hårt. Benen är slitna när vi kör lagtempo efter intervallerna upp till Smålands högsta punkt. Jag vet inte hur lång tid vi har innan vi är tillbaka och blir orolig. Jag kommer att bränna mig. Det går inte. Spiralen av negativa tankar sköljer över mig och jag slås av att det är en evighet sedan jag körde ett lagtempo sist.

Stressnivån är skyhög. Jag kan ju inte. Vad är det för situation jag försatt mig i, det här är ju Sveriges starkaste cykeltjejer – här ska inte jag vara, jag har inte det som krävs. Och jag är osäker på min förmåga, det är ju inte vettigt att köra lagtempo när man är småbarnsmamma med kronisk sömnbrist. Dessutom har jag liksom inte suttit med i en snabb klunga på över två år – jag tänker att jag inte har erfarenheten som krävs.

Jag släpper klungan med laget. Ger upp. Hoppar av mentalt. Andas ut. Slår av på farten. Bestämmer mig för att köra sista biten hem i mitt eget tempo, jag vill inte vara den som gör att resten kör långsamt. Förklarar det för Mattias som istället tycker jag ska ta tag i bilen och åka med upp. Jag törs inte, för i mitt huvud är jag en liten lort till cyklist som borde vetat bättre än att ge sig in i det här galna projektet.

Det är ju bara det att klungan jag just släppt inte är vilken klunga som helst. Det är mitt lag. Mitt team. Och de är inte bara några av Sveriges starkaste mtb-tjejer, de är några av de finaste människorna man kan tänka sig och det är ju de som har bestämt att de vill ha mig och frågat om jag är med. Jag ser dem snacka med följebilen och varandra och så slår de av på tempot med exakt den marginal som krävs för att jag alldeles strax ska komma tillbaka

Jag ligger längst bak och andas och koncentrerar mig. På hjul får man extra kraft tack vare minskat luftmotstånd. Jag vilar. Jag andas. Jag kan ju det här. Jag har ju gjort det i många mil. Jag får pepp och omtanke. Och dessutom gör det ingenting om jag inte är bäst på det här för det är inte meningen att jag ska vara asbra på lagtempo med vinterhoj, jag ska vara asbra på XCO med finhoj.

Det snurrar negativa tankar i mitt huvud och jag försöker allt vad jag kan att mota bort dem, både själv och med pepp från tjejerna. Jag tänker på hur grymt bra jag kan köra stig. Hur mycket min fina alu-cross faktiskt väger jämfört med en tävlingshoj. Att det är när det är hårt och tufft man blir bättre.

Efter ett tag kan jag gå upp och gå med runt och hjälpa till att dra igen. Till en början lite osäker men så oerhört tacksam över att de inte lät mig släppa fastän jag propsade på det. Tacksam ändå att jag försatt mig i situationen, att jag tagit mig an någonting svårt, något som nästan känns omöjligt men som kanske faktiskt kan gå vägen ändå tack vare coach, team och grymma förutsättningar.

Team She Rides levererar redan från första gemensamma vinterpasset och jag är tacksam att få vara en del av ett starkt lag som redan på årets första gemensamma träning var just det där ett lag ska vara. Starka tillsammans.