Jag är så sjukt frusterad just nu, jag har så jävla lite tid och jag blir absolut galen på det. Eller – jag har väl inte mindre tid än du har, vi har exakt samma tid att leka med men jag vill ha mer. Och det kan jag inte få och även om jag försöker använda den tid jag har effektivt räcker den inte till allt jag vill göra.
Och det är ju typiskt mig. Jag vill så jävla mycket jämt.
Och nu är jag frustrerad. För jag kan inte ens hälften av allt jag vill och jag kan inte vara uppe längre på kvällarna eller gå upp tidigare på morgonarna för då blir ännu mindre gjort för trötthet gör ju tid värdelös för jag kan inte återhämta mig på annan tid än den som är avsatt för det. Typ.
Jag vill sova på morgonen. Jag vill träna mycket. Eller – jag behöver sova på morgonen och jag behöver träna mycket. Jag får inte sova på morgonen och jag får träna lagom och jag har ett stillasittande jobb och jag blir liksom inte klok på livspusslet just nu och det ska liksom vara så det är och jag ska acceptera det och anpassa mig till det.
Jag tror inte det kommer att funka. Jag ska vrida och vända på detta tills vi hittar sätt. Och försöka andas mig igenom den här omställningskrisen och försöka att inte tappa bort meningen med livet när jag måste upp klockan sex på morgonen varenda dag och stressa igenom lunchträning eller köra intervaller efter nattningen.
Hjälp mig tänka, vad hade du gjort? Känner du igen dig? Ska jag sitta lugnt i båten nu eller ska jag vända upp och ned på hela jorden för att hitta ett sätt som passar mig? Hallååååå – var är facit när man behöver det?
11 comments
Du ska bara vänta in livet. Det kommer ifatt dig! Men när förskolan börjar och alla ska jobba så slits man mellan att “prestera” på jobb, familj och fritid…. Men till sommaren kommer allt ha linjerat sig! Den inre dragkampen kommer lugna ner sig!
Det är så, främst under småbarnsåren. Jakten på tid:) Man är konstant sliten mellan det ena och det andra. Bara att banga på med några barn till på en gång så att åren inte blir för utdragna. 😉
Jag känner verkligen igen känslan! Dels vill jag, som fler andra varit inne på, säga att småbarn har man bara under en viss tid i livet. De där små fötterna, varma kramarna, söderkramade blombuketterna – de är bara till låns. Snart är barnen stora. Så unna dig att vara mamma nu när du får. För den här tiden kommer aldrig igen. Och jag tror ingen kommer att ånga att de spenderade tid med barnen när de var små, men att man tvärtom kan ångra att man inte gjorde det.
Med det sagt är mitt nästa tips- det går inte att jobba heltid och hinna med både träning och familjeliv. Man slits sönder. Sluta en timme tidigare varje dag och använd den timmen till att träna.
Sista tipset är att ni sätter er mer er vecka och gör ett superstrukturerat schema. Schemalägga tid för arbete, matlagning, fix i hemmet, gos tid med barnen , träning osv. Risken finns annars att allt man gör blir halvhjärtat och att man alltid har dålig samvete. Det är bättre att veta – nu är det tis för matlagning, då behöver jag inte ens fundera på att träna och känna stress över det. Och nu är det tid med mitt barn- utan att då samtidigt titta på mobilen, städa osv.
Lycka till!
Jag skulle vilja komma med något klokt. men jag kan inte det. Men jag vet att du är klok, du löser det och tiden kommer i kapp.
Att barnen är små så kort tid är en sån jääääkla skröna. Och lika sann som det sägs. Det känns inte så när man är i det, och jag är inte förespråkare av att ta alla jobbiga delar med “men passa på och NJUUUT för det går över snabbt”, för det är ju inte bara njutning.
Men.
Nu är inte tiden att göra allt. Bara L blir säg… 3, typ, så lättar mycket. Sömnen blir bättre och längre. Egentiden lite mer, även om den kanske inte blir riktigt mer förrän lite senare. Jag tycker Elin skriver det väldigt bra ovan. Du får nog skriva en lista och verkligen boxa in allt i prioriteringsordning. Och då tycker jag Elna ska stå överst. Vad behöver du för att hålla? Sömn? Ja. Träning? Ja, men kanske inte på elitnivå. Kanske dela upp, ha med Lovis, jobbet, träningen, satsningen, mathållningen, städningen. Hur mycket tid fattas? Varifrån kan du tänkas kunna/vilja ta den?
Att göra om, på något plan, är inte att ge upp. Det är att göra rätt. Om det är så att det behövs.
Stor kram Elna! Du kommer klara detta, och känslorna har ungefär alla småbarnsföräldrar upplevt. Det är inte lätt att landa, det är annorlunda – tiden och dess existens. Alla. <3
tid. så rättvist orättvist!
härlig blogg som bara gav mersmak, gick in och följde dig på instagram också.
Jag har verkligen inget facit, men fråga dig en sak: Är jag lycklig? Utgå från det och se vart det tar dig.
Sen är ett hett tipps om du inte redan lyssnat på den eller läst den. Lyssna på “Lejon Agendan”. En bok av Cecilia Duberg. Den har hjälpt mig massor vad gäller det mentala och viljan att prestera både privat, på jobbet och med träningen.
Har du eget höj och sänkbart skrivbord på jobbet? Då kan jag tipsa om att köpa en enkel motionscykel och ha som skrivbordsstol. Tar lite tid att vänja sig men sen går det riktigt bra att trampa och jobba samtidigt
Många kloka saker redan, men jag skulle vilja lägga till att skala bort så mycket så att paniken försvinner. Måste det städas varje vecka? Kan ni strukturera matinköp bättre så ni handlar mer sällan? Kan du jobba mindre? Sänka kraven på dig själv? Skippa telefonen någon timme om dagen? Och det bästa sättet att kunna skala bort: fråga dig VARFÖR du gör eller inte gör saker. Om svaret inte kittlar i maggropen då kanske det går att ta bort eller åtminstone förenkla.
Åh vad jag känner igen mig. Känslan. Sådär att man nästan får panik för allt man vill och så lite man hinner… Men mitt tips är att du går ner i tjänst helt enkelt. Eller hittar ett jobb där du får utlopp för din träningsglädje. 🙂
Fin blogg!