I år är det tio år sedan jag inte orkade med mig själv längre och bestämde mig för att göra någonting bra, någonting hållbart, någonting kul – någonting som kunde lära mig att ta hand om mig själv. I år är det tio år sedan jag rotade fram mina gamla SPD-skor från nittonhundranittionioish och gick till en cykelaffär i Norrköping för att gå därifrån med en sprillans ny MTB, och för att citera mig själv när jag skrev om det för ett år sedan när jag firade tio osammanhängande år som cyklist: “jag tror den räddade livet på mig“.
Resten är historia. Resten är kärlek. Resten är hela mitt liv nu. Och hela mitt varför. ❤️
