Nu har Lovis gått på föris en vecka. Eller – i tre dagar enligt plan, redan i torsdags fick en hängig liten en gå hem tidigare och i helgen var det snorigt och febrigt och ynkligt. Inte helt oväntat och jag är lite uppgiven – för såklart ska små immunförsvar ha sin dos för att stärkas upp men måste det verkligen vara sådär snorigt på en förskola? Om alla höll sina snoriga ungar hemma, skulle det inte bli bättre då? Jag tänker inte spekulera i det för det är som det är – och förstås har jag inte heller kunnat gå på min hårda Vo2MAX-vecka utan vilar med en kliande hals. Det är jag på riktigt sur över för jag behöver min träning för att må bra. Punkt.
Det är en riktigt bra föris Lovis hamnat på. Alla är trevliga, det finns massa kul barn och leksaker och de är utomhus mycket. Trots det hoppades jag på den där andra förskolan, den som ligger i mormor och morfars kyrka, i byn som ligger mig så varmt om hjärtat, den jag grät så himla mycket över att vi inte fick plats på men som vi kanske, kanske, kanske skulle få plats på till hösten. Vi fick inte plats till hösten heller. För förskolan får olika bidrag för barn i olika åldrar och det gjorde att barn i mer passande pengaålder fick gå före Lovis i kön. Vi snackar en typ av frustration och ledsenhet jag sällan upplevt över detta – vill både gråta och skrika och sparka för jag är så himla uppgiven över att det inte blev som jag ville för mitt barn. Det är ju mitt barn liksom, hallå här – jag vill ju bestämma vilken föris hon ska vara på. Och extra uppgiven är jag över att en kö inte är en kö utan att det handlade om pengar. Suck. Antipepp. Megadepp.
För det mesta mäktar jag med att vända motgång till något positivt och tänka att det är någon mening med allt men just ikväll tänker jag inte ens försöka för någon jäkla gång får man väl ändå få vara besviken, frusterad, ledsen och opepp ett tag. Jag tänker vara det nu, riktigt, riktigt, riktigt besviken och upp över öronen frustrerad över att jag har absolut noll möjlighet att påverka just detta. Punkt igen.
4 comments
Kommer ihåg det där. Trist… Barnen immunförsvar blir, tack och lov, bättre!
(Däremot inte andra föräldras bedömning av vad som är “friskt” och inte)….. *suckar lite * (Och är såklart perfekt själva. Haha!)
Tänk om alla andra kunde vara lika outstanding som en själv är ?
Åh, den där frustrationen över alla snoriga förskolenäsor! Känner igen det! Och innan man hunnit blinka har ens egen unge också en snorig näsa. Och innan nästa blinkning har man själv blivit förkyld, och träningen går åt fanders. Det är SÅ frustrerande!
Och sorgen när man inte får den förskolan man vill… Den är också så frustrerande!
Så… Det jag ville säga var väl egentligen bara “I hear you sister”! Men kanske också att det blir bra ändå. Och kanske som man vill till slut. Vi fick vår önskade förskola efter ett år, och nu när minstingen är 4,5 har mitt immunförsvar byggts upp till en ok nivå, och jag blir inte längre sjuk vid minsta lilla småbarnsnysning.
Ett “I hear you sister” var precis vad jag behövde. Tack fina ❤️