Okej – alla som sa att det skulle bli kämpigt med förskolestarten kan nu säga efter mig:
“Vad var det jag sa”
Och jag tänker svara med “håll käften” – det här är bara en övergående fas, sluta tjata om vabruari nu. För jag är inte sjuk. Men jag är inte heller frisk. Jag är någonstans mittemellan – hängig med kliande hals men det bryter inte ut. Nästan så jag funderar på om jag ska ta och sätta mig och köra en intervalljävel på trainern så att kroppen tycker det blir jobbigt och låter skiten bryta ut. Skojar, skulle förstås aldrig göra något så dumt.
Hur som. Jag tycker det är helt jävla hopplöst att vara varken sjuk eller frisk och har vilat sedan i lördags, det är många dagar på rad utan träning. Jag är inte det minsta orolig ur formsynpunkt, det känns som att Jessica och jag lyckats helt galet bra med min grundträning och en vilovecka hit eller dit kommer inte att vara avgörande. Dock är det så urbota tråkigt – jag älskar ju min träning och utan den glömmer jag bort att äta, sover dåligt och blir trög i hjärnan.
Det stod Vo2Max och hård vecka i mitt schema den här veckan och det var med skräckblandad förtjusning jag såg fram emot det. Det blev Vo2Minus istället, inga jobbiga intervaller. Och inte heller något distanspass enligt plan i morgon – men jag vill ju alltid se något postivit i allt och här kommer det:
Kan jag inte träna kommer vi att hinna med massor av saker hemma i helgen. Hur gött är inte det?
