Vi inomhuscyklade på Stadium Arena igår kväll. Det är så kul med racerhäng mitt i vintern. Vi kör 10-minutersintervaller och det är lagom länge för att man ska kunna ligga på ordentligt utan att tappa fokus och panga in i järnstaket eller någon som kör om – och ändå bli riktigt, riktigt jobbigt. Jag hade ganska bra med pangpang i benen, men så blev ju mtb-passet ganska lamt också. Hamnade bakom en go-pro-kamera på det varv där jag körde allra hårdast, fick verkligen jobba hårt för att hålla uppe det där tempot. Det ser inte ut att gå lika fort som det kändes, men det gick mer undan än sist och då mätte cyklisten på rulle topphastigheten till 37. Tyvärr havererade Garmin och när jag skulle regga mina tider och imponera på mig själv med en pulskurva som är mycket coolare än de jag brukar ha läste klockan in tre pass från 2007 utan några data registrerade. Ingen pulskurva alltså. Besvikelsen.
I övrigt kan rapporteras att en justering av sadel gjorde att det kändes som att knäet blev mindre påfrestat men att jag gärnna slår i armbågarna med benen när jag ligger nere i bocken. Vanesak säkert. Ser väl dessutom ut som att det finns mycket teknik att finslipa på.
Så här såg det ut i Motala i januari när jag försökte cykla ihärdigt förnekande att jag var både förkyld och febrig. Det går lite snabbare nu!
