Det är dagar som idag, när man ramlat, tackar för sig och sticker iväg hemåt för att så fort man är utom synhåll slänga cykeln bredvid stigen och sätta sig ned och gråta – det är sådana dagar som gör att dagarna med flyt, fart och pigga ben blir så sjukt roliga. Och det är dagar som idag man är extra tacksam för benvärmarna eftersom de döljer blåmärke- & blodmisären väl tills man kommer hem; för hem måste man ju hur ont det än gör.
Idag blev det lite blod och många tårar – fast ingen svett – men ändå lite lycka, det går längre tid mellan mina träningsmässiga lågvattensmärken nu för tiden. På’t igen i morgon!