“Jag vill ju gärna cykla lite till…”

“Jag vill ju gärna cykla lite till…”

Klockan var väl åtta-någonting när vi var hemma och fyllde på flaskorna under andra passet igår. Ett långpass i Kolmårdsskog följt av ett mysigt pass med lampa i mörker – men det räckte inte riktigt. Så istället för att göra som vi brukar, att cykla tills det är mörkt testade vi en ny grej: att cykla tills batteriet i pannlampan dör. Vi var rätt nära väggen efter fyraochenhalvtimmaspasset i går förmiddag, benen (i alla fall mina) var sega men ändå – när någon gärna vill cykla lite till blir man ju tokglad. Vid niotiden dog en av pannlamporna och då var det ju bara att ge upp och cykla hem. Annars hade vi nog härjat runt i skogen hela natten.

Det har varit grymt kul att ha Jimmy  här i två dagar. Det har blev mycket snack och mycket cykel. Och mycket köttfärsås och sjukt många bananer och såklart – ett par riktiga praktvurpor från min sida. Vad sägs om att fastna med cykelbyxorna i sadeln när man ska flytta vikten bakåt i ett litet drop – och inte kunna göra mer än att konstatera att man kommer att fara över styret. Jag landade mjukt och kan bara än en konstatera att man kan inte cykla för mycket!

Lågt lufttryck och snabb trappa – en avstickare kring Motala Ström i Norrköping levererade genomslagspunktering.

Balanserande bananpauser!

Och när man inte cyklar kan man pilla med annat cykelrelaterat. Nu är trainerdäcket på. Tur att MTB kan köras ute hela året!

Snabbt hopp i Jurslakrokarna. Iphone + fart = dålig kombo!