Det gick undan nedför Huskvarnaberget ikväll. Släppte på, körde fort, hade finsällskap, var övertaggad efter att ha kikat på tävling hela dagen och njöt av varenda snabb meter. Kände mig lite ringrostig men hittade ändå ett skönt flyt och var mitt allra nedförssnabbaste och lyckligaste. Tills jag landar i mossa och fjolårslöv ett par meter från cykeln. Axeln först, sedan höften – smärta i ryggen och panik. Låg alldeles stilla och kände efter. Det gjorde gräsligt ont men det minskade fort. Efter någon minut satte jag mig upp, bara lite öm, knappt med en endaste skråma och kikade mot cykeln. Hade på känn att det inte gått bra med den. Det stämde. Rätt säker på att den är sprucken, det flexar när man trycker på sprickan. Folk som kan det där med kolfiber ska klämma ordentligt i morgon. Jag håller tummen för att hemförsäkringen täcker, så jag kan cykla MTB och ni slipper läsa gnällblogg, för det blir ju ett herrans liv om jag inte kan härja skogscykel!
5 comments
Å nej! Så himla trist, stackars pärlan. Tur det gick bra med dig iaf. Lycka till med skadeutredning och försäkring!
Ja, man får ju tänka på att det är fint att vara hel. Det gick ju värre för dig! Blir spännande att se om försäkringen täcker.