Vilket är mitt värsta träningsminne? Bloggkollegorna Victoria och Erika skriver om sina värsta och jag klurar över vilka mina värsta kan vara. Träning är ju som bekant inte alltid roligt och peppigt och enkelt – emellanåt åker man på riktigt överjävliga pass. Det hör till och jag har såklart några kandidater på saker som inte var superlyckade.
- Uppvisningen med avdelningen för riktigt dålig MTB. Jag hade så galet mycket oflyt och jag slog mig så in i bängen och punkade och hade mig.
- När jag någon månad in i sjukskrivningen för utmattningsdeppression körde ett långlopp. Med någon mil kvar till mål stod jag i kanten av stigen med tårarna rinnandes och kräktes upp en gel jag försökt få i mig. Jag kom nästan sist i mål den dagen – det var inte ett smart drag.
- När jag kraschade på träningstävling i Kolmården. Det var brant som fan, det var sten och det var jävelskap – men jag hade ju tagit mig nedför det värsta stället på första varvet, det skulle väl gå på andra? Jag halkade på en rot EFTER droppet och hade änglavakt: Peter som stod i publiken var kvicktänkt nog att rusa fram och gå emellan en handlöst fallande Elna och en sten. Cykeln gick sönder, en rejäl spricka i kolfibret, men jag höll – hade det inte varit för Peter hade jag gjort faceplant in i stenblock. Dock var det väldigt deppigt att leda hem en trasig hoj efteråt.
- När jag pressade nedför Huskvarnaberget i galet hög fart, jagandes efter J – och strax efter att jag tänkt “fan vad bra jag kör” krängde däcket i en kurva och sedan flög jag åt ena hållet och hojen åt andra. Det gjorde så vansinnigt ont att landa och jag låg alldeles stilla läääänge – vågade inte röra på mig och tänkte att nu, nu jävlar är det kört. Det var det – fast inte med mig, bara med cykeln som låg några meter bort, överröret var alldeles söndrigt.
- Bilden överst förresten, den kommer från ett lopp som inte gick helt bra men som var rätt kul ändå. Jag hade en period när jag utvecklades tekniskt hela tiden men fick betala med oändligt många vurpor. Lätt värt.
Jag har säkert hundra exempel till – så mycket som jag tränar är det inte konstigt att det blir tokigt ibland. Jag skulle också kunna skriva ett inlägg om ångesten i skolan, om utsattheten och klumpen i magen varje gång en gympaklass innebar någon bollsport – men nej – jag valde de där minnena som just där och då var skit men som jag skrattar åt nu. Det är väl ändå tur att det skiter sig emellanåt, för var skulle man egentligen skaffa sig dunderbra erfarenhet om inte gick åt helskotta ibland?
Vilka är dina allra värsta träningsminnen? Berätta!
7 comments
learning the hard way är liksom ledordet på mtb 😉 alla knäppa vurpor man gjort och alla små ärr på ben och vader är bara ett tecken på mod och vilja att bli bättre (och brist på konsekvenstänk, övermod, sabla otur osv)
Du som haft sån otur med kraschade ramar, kommer i håg en bild du postade när du plåstrat din ram, lite galghumor så där!
Jag klurar på mina värsta minnen, de finns ju, framförallt om jag frågar Hasse. Han minns bättre än mig, och han i sin tur har många värsta minnen i mitt i bland ilskna sällskap Haha.
Hihi, ja – learning the hard way it is! Vet du – jag ser fram emot att läsa dina värsta faktiskt, känns ju nästan lite fel att man gör det. När du skrev om alla ärr man har på benen kom jag på ett gäng ytterligare som verkligen hade kunnat vara med på listan. När jag plockade knävärmartyg och stenar ur knäet en minder härlig vårdag tillexempel 😀
Det där med cykelsprickorna alltså – det finns typ bara en av alla ramarna av det märket som rullade i Jönköping som är hel och det är min sambos. Det var nog en del papper i det kolfibret, hehe.
Cykling låter farligt 😉
Haha, det är inte så illa som det låter. Man drar omkull ibland, men på MTB ramlar man ofta mjukt i mossan. Värre med landsvägscykel – att ramla på asfalt är hemskt!
Åhh det låter ju lite galet och farligt med MTB ju. Jag har inte riktigt vågat testat än. Men någon gång kanske 🙂