Den där rösten som viskar “en gång till” när man pustat ut på toppen av en backe. Och en gång till och en gång till. Den har jag inte hört på länge, men ikväll fick den mig att köra uppför Stenhällsvägenbacken tre gånger efter ett skogspass med grymt bra, om än långsamt, flyt. Det var som att träffa en kär gammal vän. Nu är jag dock död. Men lyckligt nöjd över att ha hittat pannbenet och envisheten i benen igen. Och så sjukt glad att jag fått låna en cykel att köra skog på!
Glömde mina glasögon hemma och fick både damm och skalbaggar i ögonen. Ovärt!