Dags att prata ut. Min relation till kolfiber, och eventuellt även till det märke cykel jag köpt är väldigt ansträngd. Som jag längtade efter en lätt kolfibercykel, längtade, längtade, längtade. Och när jag äntligen kunde köpa och hittade den där fina svartvita Richmonden, en SL Comp 26″, på rea förra hösten var jag i himmelen. HIMMELEN. Bikeheaven!
Foto: Josefine Laago
Så lätt och roligt, så fantastiskt kul – förra hösten när den kom var jag grym i skogen, åkte stig som jag aldrig gjort annat, bara dundrade fram över sten och rötter på ett sätt jag aldrig vågat drömma om att jag skulle klara av. Det var det coolaste jag varit med om i cykelväg och då älskade jag min Richmond. Den slängde av mig i en nedförsbacke och jag spenderade lite tid på akuten men både cykel och jag var hel. Stora blåmärken på mig och en första repa i nya ramen. Inga konstigheter. Att tävla på den var så himla roligt, jag fick några riktigt fina mtb-veckor förra hösten på min nya kärlek.
I våras gick det fort i en backe nedför Huskvarnaberget. Jag jagade efter Jimmy och någonstans under sträckan vet jag att jag var uppe i 50 km/h. Stigen var torr, snabb, rolig och flytet fanns kvar. PANG. Plötsligt ligger jag på ena sidan stigen och cykeln på andra. Mirakulöst nog inga skråmor på mig, men reglagen slog i överröret i fallet och resultatet blev spricka i ramen. Egentligen inga konstigheter, det gick ju fort. Andra stora vurpan, osis helt enkelt.
Sedan tog det nästan hela sommaren innan jag fick en ny ram. Först krånglade försäkringsbolaget sedan var det nästintill hopplöst omöjligt för cykelaffär att trolla fram en ny Richmondram från leverantören och jag ville ju ha en likadan. Resultatet för min del ju avsaknad av MTB-äventyr, men det vet ni ju redan. Lånade en lite för stor hoj till Kolmårdsbiken och fick cykla en hel del på vännen Matthias tyngre (men fina) vintercykel. När ramen äntligen kommit och blivit ihopbyggd med mina gamla delar fanns INGET kvar av det fantastiska flyt jag hade förra hösten. Var mest rädd att krascha igen och har kört mesigt och försiktigt, ovant och långsamt. Så sakteliga har det kommit tillbaka hyfsat och jag kör bra igen men det blev ju en sommar utan nummerlappar.
Nya Richmondramen hann gå lite träningar och ett lopp, Cykelvasan – innan den råkade ut för olyckstillbud. Det hände i lördags. När det plötsligt blev köbildning vid ett trixigt parti blev farten alldeles för låg. Låg fart gör att det blir svårt att styra och ibland tappar man styrfart helt. Det gjorde jag, och plötsligt låg jag och cykel ned. Det var inte en jättesmäll. Jag tog emot det mesta med vänster arm och ben men på något outgrundligt oturligt vis hamnar bakpartiet på min cykel på en sten. Trodde att det blev en repa, det var varken smäll eller fart inblandat – men jag upptäckte senare att det faktiskt spruckit. FÖRSTA VURPAN PÅ NYA RAMEN OCH DEN SPRACK, JAMEN NI FATTAR. MORR. SPOTT. FRÄS. 
Att det gick sönder när jag körde tokigt fort var väl inte så konstigt men när jag bara småvälter litegrann? Min tidigare guldskimrande och lyckliga relation till kolfiber är lika krackelerad som lacken kring sprickorna. Ska det verkligen gå sönder så himla lätt? Gör alla ramar det eller är det så att jag lagt mina pengar på en skrutt-ram som bara var snygg? Hur länge ska jag behöva vara utan cykel den här gången? Frågorna är många och svaren få, planen är att försöka laga och det som började som en niokommafemkilos kärleksrelation är numer mest besvikelse.
7 comments
Har hoppat på ett antal ramar på jobbet och sett både det ena och andra. Idag slog, hoppade och kastade jag och en kompis ett kolfiberhjul för förstöra de. Hi-modramar är styvare men knäcks lättare då de är tunnare, lite billigare kolfiber är lite mjukare så mer flexibelt. Vissa ramar använder lite blandat beroende på var på ramen med men din Richmond verkar inte tåla så mycket precis.
Sen finns ju oturen med. Det jag brukar säga om kolfiber är att de studsar bättre än alu så hade du haft en aluram av lättare/bättre variant och landat så på en sten hade du kanske fått en buckla eller något istället som inte är mycket bättre.
Hör med Mattias Hellöre (Experimental Prototype). Han är grym på att laga kolfiberramar. Han kan nog förstärka kedjestaget också om du är orolig för att det ska kunna hända igen. Kanske smidigare än att gå via försäkringsbolaget igen…?
Tack, ska kolla, laga verkar vara det alternativ som snabbast fixar ut mig i skogen igen!
Tack för svaren! Det visade sig att det här är ett ämne som berör men som folk är lite rädda för att kommentera publikt eftersom det alltid är någon som känner någon som känner någon eller någon som tycker något annat. Intressant att cykelsverige är så litet att vi är rädda för att tycka publikt – stort tack till alla er som mailat tips, råd och pepp!
Bara lite nyfiken… Hur gick det tillslut? Lagade du ramen? Var? Kan du rekommendera någon reparatörsfirma, nu så här i efterhand 🙂 mvh david
Jag lämnade in den på reparation, Jimmy och jag strippade ramen på alla reglage och kompontenter ochTommy på Öster Cykel skickade den till sin kolfiberkille. Det blev toppenbra – tyvär sprack överröret vid en vurpa ett tag senare och då fick jag en ny som just spruckit (utan att ha vurpat) vid baksvinget. Skitcyklar det där!
Hursomhelst – en vettig cykelhandlare har en kolfiberkontakt som kan hjälpa och det mesta går faktiskt att laga. Vad har du kraschat?