Vill väl inte ha någon jävla remiss heller.

I fredags blev jag dödlig och sådär alldeles kallt medveten om att man faktiskt bara får en endaste chans.

Tills just i fredags har jag nog upplevt mig själv som ganska odödlig. Allt jag utsatt min kropp för har den överlevt. Jag har varit frisk, jag har gjort några misstag, jag har klarat mig undan med blotta förskräckelsen några gånger, men jag har aldrig varit riktigt rädd på det vis jag är nu. Jag fick ju mina provsvar och jag hade ju tänkt att man skulle hitta en enkel och lättåtgärdad anledning till mina återkommande förkylningar.

Jag har låga värden av alfa-1-antitrypsin. Hade aldrig hört talas om det tidigare. Det finns ett tillstånd med brist på alfa-1-antitrypsin som visar sig som upprepade luftvägsinfektioner skrev min läkare. Leverpåverkan kan då förekomma. Brist är på äggviteämnet är recesivt och uppstår om man föds med knas på två gener.

Jag ska ta leverprover och jag får remiss till lungmedicin och jag är ärligt talat hur jävla rädd som helst fastän jag inte har den blekaste om omfattningen eller innebörden av det här och inte borde oroa mig i onödan. Jag har googlat, önskar nästan att jag inte hade det eftersom läkare utelämnade detaljen att lungvävnad kan förstöras och grejer kan klibba ihop sig i levern.

Det kanske inte alls är så farligt, och jag vet ingenting och man ska inte oroa sig innan man vet et cetera men jag är galet orolig. Jag vill inte till någon jävla lungklinik. Jag vill inte ta leverprover. Jag vill inte ha brist på något konstig gojs som bildas i levern för att skydda lungorna från yttre påverkan. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte. Jag vill faktiskt vara odödlig.

Först tänkte jag dessutom låta bli att blogga om det. Men vafan. Ni har ju fått alla mina förkylningar och funderingar tidigare så ni får väl den här med. Det kanske inte är så farligt.