Igår, när jag var ihopdeppad, ledsenbloggade och grät en skvätt i smyg ringde min fantastiska älskling och påminde mig om en viktig grej som jag kom fram till i lördags förmiddag när min bästa vän och jag var ute i skogen med en svampkorg:
Om det skulle visa sig vara worst case scenario får jag aldrig bli en sådan där människa som håller på att dö och tycker synd om sig. Jag ska vara en människa som håller på att leva! Och oavsett bra eller dåliga nyheter ska jag leva massor av äventyr till och det kommer att bli galet kul!
0
2 comments
Kämpa bästa Elna. Det är fett drygt med krämpor – och ibland vill man nästan inte höra diagnosen utan lever bättre i “ovisshet”. Men tänk så – “diagnosen” är ju ett medel för att du ska kunna motarbeta krämporna och kunna bli en ännu odödligare coolare starkare person! P.S. Varje gg det känns förjävligt, tänk på att du iaf inte lider av muskeltourettes. Det vore fan så mycket farligare, iaf ute på landsväg! 😉 KRAM
Haha muskeltourettes, då får man nog aldrig vara uppe och dra, bara ligga i suget.
<3