Rejsrapport: GP Visingsö, JKPG Cup

Kedjan på racerhojen fick en raggartvätt i lördags kväll och däck som var sådär stått-still-för-länge pyspunkiga pumpades. I lördags kväll plockade jag i ordning allt som behövdes inför säsongens premiärtur på smalhjulingen; första deltävlingen i Jkpg Cup, GP Visingsö.

Mamma hämtade upp mig på söndagsmorgonen och vi spände fast min Canyon på biltaket bredvid hennes Trek och fräste ut till Gränna Hamn där vi ställde bilen och bordade färja tillsammans med ett gäng andra racersugna människor. Vid elva-tiden rullade fyrtiotalet cyklister tillsammans från Visingsö hamn ut till varvbanan på södra änden av ön. En jättefin bana på en plats som verkligen är vacker – vi brukade ofta cykla på Visingsö när jag var liten. Fast med mormor och morfar och vanliga cyklar med plättar och sylt i cykelkorgen.

Hursomhelst – efter att ha rullat gemensamt till starten satte klungan fart. Jag delade in banan i tre mentala delar att jobba med – en kort liten slakmota, svagt uppför följt av högersväng till en längre slakmota nedför och sedan ytterligare en sträcka där det gick svagt uppåt mot varvning och mål. Det blir liksom lättare att dela in det litegrann och jobba sig igenom en del i taget – ett varv känns kortare då!

Jag satt med finfint bak i klungan till andra högersvängen på första varvet. Där flög jag av på ett sådär hopplöst brutalt vis eftersom jag inte för mitt liv törs pressa på i svängar. Jag tar det luuuugnt och försiktigt och nervöst – det blev så efter min kolfiberkrasch förra våren, när min kolfiberpärla flög åt ett håll och jag åt ett annat i hög fart i en kurva – jag är fortfarande livrädd för kurvor. Och utförskörningar. Funkar ju liksom inte.

Klungkörning sedan. Det är ju underbart – när vi snackar klunga på SubXX-tjejernas vis. Raka, snygga led och ett samkört team som jobbar ihop för att nå ett i förhand bestämt tidsmål. Snygga byten, omtänksamhet, finfin belgisk klungkörning – den typen av landsvägscykling rockar! Att sitta i en klunga med lite hullerombulleråkning som det blir på den här typen av cykling är inte riktigt min grej, det är kul en stund.

När jag väl flög av kändes det rätt skönt. Klungkörning kräver uppmärksamhet – man får inte göra egna misstag och man måste vara uppmärksam på andras. Jag har inte själv varit inblandad i klungvurpor på asfalt och är lite rädd för att vara det, ännu räddare för att själv orsaka dem. Rädd kanske är fel ord, jag sitter ju inte direkt och darrar av skräck – men jag känner en oerhörd respekt – och när man flyger av och tappar klungan kan man ju slappna av på ett helt annat vis. Vurporna är trots allt ganska sällsynta men jag vill verkligen inte vara med och orsaka en.

Jag njöt av att köra själv ett tag. Dundrade på och slogs mot min egen mjölksyra och tänkte att det är jäkligt bra att det gör ont och är jobbigt för istället för tävling blir det en träning jag har stor nytta av i skogen. Flåsade och snorade lite – kände mig glad och stark och tyckte att det med rådande förutsättningar fanns bra med pangpang i benen ändå. Längtade lite efter sådär lättrullade hjul som jag har på min mtb men tyckte samtidigt att det kändes gött att ta i.

Efter ett ensamt varv vände jag mig om och såg att jag hade potential till sällskap en bit bakom. Jag väntade in och slog följe med kille i gul jacka. Vi turades om att dra varandra – en raksträcka var sedan bytte vi. Skönt att vila lite samtidigt som det i vanlig ordning känns lite som fusk när man ligger och åker med bakom någon. Vi körde ett par varv ihop och sedan föreslog min gulklädde medcyklist att vi skulle vänta in två cyklister som låg en bit bakom. Vi sänkte tempot och passade på att äta och dricka lite extra medans vi lät de andra två komma ikapp.

Sedan var vi fyra i några varv. Två grabbar och två tjejer – en JCK-tje och jag. När det var dags för sjunde varvet som var vårt sista (killarna körde 10) ökade vi farten något och hängde av våra kamrater. Jag kände mig stark och gillar den där känslan man har när man drar – att man tar i allt vad man har både för sin egen och någon annans skull. Det svider i benen, man flåsar och biter ihop och vet att om man står ut med sitt syrapåslag en stund till så är man snart i mål och kan gratulera sig själv till ett världsbäst träningspass.

Blev såklart omspurtad av JCK-tjejen när det var dags för målgång. Jag hade ju legat på med precis hela min kapacitet sista biten så inte sjutton kunde jag höja farten och hänga på henne när hennes starka ben satte av mot mål. Jag förlorade spurten men det gjorde mig inte det minsta sur – min kropp orkade full fräs hela vägen, den var stark och grym och benen gjorde sitt allra bästa precis hela tiden. Skön känsla – jag kom väl sist i damernas tävlingsklass men kände mig ändå som en vinnare och bäst av allt – jag ville faktiskt cykla lite till.

Genomgång inför starten – en dragning nere i Visingsö hamn:

Strax start:

Therese körde premiärtävling på sin nya Bianchi:

Snabbisar – vi hann få några skymtar av snabba grabbar som körde sitt tionde varv när vi trampade ur benen efter vårt avslutande sjunde varv:

Lite lätt nedför här.

Ni vet ljudet av finhjul som cyklar fort?. Det ljudet här:

Cykliga tjejor post rejs. JCK-tjejen (förlåt – jag är sämst, sämst, sämst på namn), jag, finaste mamma och starka Therese!

Stravade med telefonen och fick ett snitt på 28,8 km/h – verkligen bra av mina ben med tanke på att både mastervarv och nedvarvning är med i den siffran.

Ett skepp kommer lastat från Visingsö hamn, fullt med nyrejsade hojjar:

P.S. Missa inte att det är sista dagen du kan köpa X-Kross och få 20% rabatt idag!