Saker jag tänkte på Billingeracet:
Gubbstruttar, ta stigkörkort innan ni ger er ut och blockerar stigarna på långlopp (sedan skämdes jag, och fick en flashback till mitt första Billingerace där jag drog rakt över styret i en liten utförslöpa, tjongade in i en gran medans min cykel blockerade stigen. Hur bra på stig hade jag varit om jag inte övat mig på långlopp? Förlåt alla fina gubbs för mina hemska tankar!)
“Där framme är Linda. JAG TAR HENNE, WIHAAAA!” (och sedan brände jag lite för mycket energi i ett misslyckat försök att hinna ifatt henne, hon är så himla stark).
“Fasen vilket jävla lerproffs jag är!!!” (på slutet, precis innan jag gjorde bort mig i ett lerhål och ramlade till och blev omkörd av en dam, troligtvis tjejen som kom trea. Högmod går före lerbad)
“Tänk inte på att du är kissenödig, tänk inte på att du är kissenödig, tänk inte på att du är kissenödig, tänk inte på att du är så kissenödig att du funderar på hur triatleterna gör när de kissar i byxorna” Eh. Jag var väl kissenödig i fyra timmar. Att äntligen sätta sig på toan efter loppet var (varsågod för too much information) ljuvligt.
Underbara singelklinga, åh vad bra det är att bara ha en klinga fram (på stigarna).
Helvetes jävla skitklinga, jag vill ha en lillklingaaaaaajajajajajajaj (i den där branta grusbacken och i strupen på slutet)
Och tusen saker till. Fyra timmar långlopp är verkligen ett äventyr. Så många saker som far genom huvudet, så många intryck och så mycket som händer. Älsk på långlopp. Vad tänker du på när du kör?
0
2 comments
haha den med “henne tar jag” är en klassiker. Jag bränner om och sen dör. Och gör om samma misstag.
Annars brukar jag titta på mina ben och fundera om jag kan se om musklerna blir större, vad som händer i kroppen när jag kör som hårdast, typ ned på cellnivå. Vill krypa in i kroppen och studera vad som händer. Helt sjukt men jag kan sysselsätta mig länge med det.
Sen så tänker jag på hur gott det ska bli med kaffe efteråt, längta lite efter kolsyrat vatten och fundera på vad vi ska äta under veckan. hur bra cyklen går och hur bra jag är. Sen gråter jag lite när alla hejjar och gråter lite för att det jobbigt. Ungefär så!
Ah, gråtandet – jag med. Minst en gång per långlopp gråter jag. Man är ju lite knäpp! 🙂