Vet ni, idag hittade jag lite cykligt självförtroende som fattats mig länge. Provade Eskils hoj, en hardtailtjugonia från Specialized och den kändes så himla bra att jag fasar lite över att behöva lämna tillbaks den och tycker att det är synd att det inte är riktig stigcykling som gäller i morgon. Men det var inte cykeln jag tänkte berätta om – det var självförtroendet.
Fia & jag hittade en stockbacke. Stockar och jag funkar ju inte (ingen teknisk åkning har funkat bra på länge) och jag vågade inte åka ned. Som vanligt – jag ser att cykeln klarar det lätt och jag ser spårvalet men sedan törs jag inte, trots att det ofta är enkelt.
Sam anslöt en stund senare och gjorde slag i saken. Vi tvekade, han visade och peppade och det gick som en dans nedför. Lyckan – och känslan, alltså – jag kan ju cykla, jag kan verkligen cykla. Av bara farten cyklade jag även uppför stockarna, och resten sv passet körde jag sjukt bra! Jag tror jag hittade självförtroendet och kommer att fega mindre framöver. Och i morgon ska jag gasa allt jag har!
