Cykelvasan för två veckor sedan var min sjätte – jag har kört alla och varit med och sett loppet växa från tvåtusen cyklister som startade på en fotbollsplan till 12000 cyklister som rullade iväg från samma startområde som skidåkarna stakar iväg från på vintern. Det har varit en fantastisk resa – både för mig personligen och för Cykelvasan och för svensk mountainbike som vuxit enormt i samma takt som startfältet i Cykelvasan växt sig större. Att vara tjej och cykla mountainbike är inte längre särskilt ovanligt – jag tycker det är fantastiskt att vi blivit så många och att vi blir fler hela tiden!
Första året var jag skräckslagen för distansen, alldeles rookie på både MTB och långlopp och osäker på om jag skulle orka cykla 90 kilometer. Jag hade aldrig cyklat så långt. Såklart jag orkade – och den här gången slogs jag av att så mycket i mitt liv förändrats sedan dess, fast kärleken till äventyr på cykel har varit en röd tråd som hjälpt till att ta mig till den plats i livet jag är på nu – där jag trivs väldigt bra.
Men – nu var det ju årets upplaga av Cykelvasan vi skulle fokusera på – och jag skrev ju ihop en race report som aldrig gick live, det är den som är på g nu. Jag hoppades på att klara att cykla på under 3.30 – det har varit min drömtid de senaste tre gångerna och jag har inte riktigt nått dit.
Det var en galet kall historia att rulla ned från Lindvallen till Vasaloppsstarten. Jag drog på mig mitt regnställ och lånade ut min väst till min sambo som inte varit lika förutseende med sin packning och vi hackade tänder nedför backen i regnet som lyckligtvis slutade lagom till överdragskläderna åkte av. Lyckosparkar och kramar innan han dök in i fålla två och jag i fålla tre. Några minuter senare kom en funktionär och frågade om jag inte ville flytta till damernas fålla – och jag blev väldigt glad och lite stressad såklart, men lyckades trassla ur min hoj ur fålla tre och in i damernas fålla bakom led ett.
Har lite längtat efter en damfålla – stort tack för det Cykelvasan. Alla tjejer från led två och nedåt fick chans att heja och få en skymt av dem vi tävlar emot, guld värt i en sport där man liksom kommer bort bland herrarna. I den där fållan fick jag dessutom äntligen, äntligen, äntligen krama om Jessica på riktigt.
Starten gick och jag kände genast att jag hade mellanmjölksben, inte alls det där pangpanget jag hade hoppats på. Ibland vänder det ju, man kan känna sig alldeles supertrött och seg i början och sedan kommer man igång ordentligt och blir stark och pigg. Det blev aldrig riktigt någon fart på benen och jag hade vansinnigt svårt att hitta en bra rygg att hänga på. Jag försökte hänga på klungor men alla var lite, lite, lite för snabba och det slutade väl mest med att gubbarna låg bakom min rygg och vilade en stund innan de stack iväg i ett tempo jag inte kunde hålla. Till slut gav jag upp och insåg att jag skulle få göra jobbet själv den här gången – utan traditionsenlig cykelvasaklungkörning.
Eskil lånade ju ut en fantastiskt rolig och fin Specialized Stumpjumper men jag och chefsmekanikern aka sambon hann inte riktigt gå igenom den dagen innan – jag provcyklade och fixade inställningarna, bytte trissor och justerade sittställning men vi glömde helt bort att kolla upp ett litet missljud från bakväxelpartiet. Det visade sig vara dumt. Tre gånger fick jag stanna och fixa en kedja som hoppat av trissan och hamnat bredvid. Varje gång lika frustrerad eftersom snitthastigheten på cykeldatorn visade att jag verkligen låg på gränsen att klara mitt tidsmål, jag hade velat ha ett lite högre snitt.
Fem kilometer innan mål började jag ana att det skulle kunna gå att nå den där efterlängtade tidsgränsen, tre och en halv timme. Jag testade att gasa och benen svarade och jag började peppa mig själv att köra hårt, jobba lite extra och kämpa på, det var så nära, så nära, så nära att jag skulle kunna greja 3.30. Med två kilometer kvar började bakväxeln kärva. Fipplade och fixade men strax innan enkilometersskylten hoppade kedjan av framklinga och på något vis lyckades jag trampa till så att en länk vred sig ett halvt varv.
Det fanns liksom bara en grej att göra. Klicka ur fötterna, hoppa av hojen och springa. Och en sak är ju säker – vill man ha grymt publikstöd på väg genom Mora ska man springa med en trasig cykel. Aldrig har jag blivit så påhejad – och aldrig har det varit så långt till mål. Men kul – det hade jag nästan hela vägen och jag putsade faktiskt förra årets tid (med punka och strul) med tio minuter och landade på 3.41. Besvikelsen över tiden har vänt till revanschlusta av värsta sort – nästa år satsar jag på 3.15!
Med 3.03-snabba älsklingen efter målgång.
Jag har förresten letat fram race reports från tidigare år. 2009 & 2010 saknas, men det finns en kort och tråkig från 2011, en galet nöjd efter partempo med Mia 2012, och så loppet som gick över förväntan med PB-rand 2013.
