Skogen läker alla sår. Jag har vetat om det sedan jag var liten men inte vetat att det fanns ett ord för det förrän ganska nyligen. Det kallas mindfulness.
Jag har alltid spenderat mycket tid i skog och mark, särskilt när jag känt mig stressad, ledsen och orolig. Det är som att skogen har en osynlig dragningskraft, jag bara måste dit. I timmar kan jag vandra, helst stiglöst utan mål – rakt in i stora skogar, jag tassar fram tyst och jag lyssnar, andas och tittar. Tankar skingras. Problem blir lösningar. Jag känner mig trygg och jag hittar mental kraft.
När jag bodde i en storstad kände jag mig olycklig. Inte först – det var spännande, pulserande och häftig. Men efter några månader började jag liksom gå sönder och jag jagade ständigt någon form av natur. Hyde Park, Green Park, S:t James Park, Kew Gardens och Hampstead Heath. Att komma hem igen var en lättnad, att bo närmre naturen gjorde mig så gott.
Nu bor jag så jag kan ta en kortis ut i skogen varje dag. Om jag vill. Bara att veta att jag kan snöra på mig vandringskängorna och stega rakt ut i mossig och mörk skog en halvtimma om jag behöver det gör mig lycklig. Eller att jag kan gå ned till ån och sätta mig på bänken där och höra skogen susa och vattnet brusa. Och ibland när jag cyklar ensampass i skog – då passar jag på att stanna upp ett tag på en extra vacker plats och bara vara en liten stund. Som att meditera en liten stund.
Jag blev glad när jag läste på Saras blogg att mindfulness verkar vara en av 2016 års stora trender. Det behövs i vår stressiga och uppkopplade värld.
13 comments
Så fint inlägg Elna! Tror som du att vi behöver något som motvikt till vår tillvaro, alltid vara uppkopplade, ständigtpå väg osv. Jag har mina fjäll, du har skogen.
Älskar när du bloggar bilder på dina fjäll, de är så vackra!
Det finns en studie som visar att i ett köpcenter får hjärnan för mycket intryck medan den i skogen får för lite. Därför är skogen mer avslappnande och också en arena för att söka nya intryck. Spännande tanke tycker jag!
Icke applicerbart på min hjärna dock – den får ju alltid för mycket intryck. 😉
Känner igen mig massor! Alltid varit ett skogsbarn, nu skogsrå. Jag vill fortsätta bo i stan, men önskar att jag hade mer skog närmare. Har åtminstone en liten!
En liten skog är också en skog <3
Känner också igen mig, älskar tex att vara på fjället och känna lugnet sprida sig när jag blickar ut!
Känner igen mig! Skrev ju lite om det där när jag bodde i Barcelona, att jag inte är någon stadstjej och att aktiviteter och natur börjar krypa i kroppen. Här är ju naturen runt knuten, helt underbart!
Du passar liksom så himla bra där i den magiska naturen där du är nu!
Hej,
jag heter Sandra och jobbar på GöteborgsOperan. På lördag är det premiär för en dansföreställning som jag tror skulle kunna intressera dig, dina följare och andra som är intresserade av Mindfulness.
I verket Tranquil tolkar koreograf Saburo Teshigawara säsongens tema: Gemensam/ ensam. Vad skänker oss lugn? Hur når vi stillhet? Och är våra upplevelse något vi kan dela?
”Verket Tranquil är ett sökande efter stillhet. Ur stillheten kan människan hämta kraft. Upplevelsen av stillhet är dock individuell. Människor söker, och finner, stillhet på olika platser – i kroppen och själen – beroende på livssituation. Samtidigt är stillheten universell, oförställd och något vi alla behöver. Idag kämpar vi för att hitta den inom oss själva, trots att det egentligen är den enklaste sak i världen.” — Saburo Teshigawara
Att konstarten dans skulle vara ett sätt att nå stillhet kan låta paradoxalt. Går det att nå stillhet genom rörelse? För Teshigawara hänger stillhet och rörelse ihop. Som varandras motsatser behöver de varandra för att existera.
Besök gärna http://www.opera.se för att läsa mer, se trailers och filmklipp.
Varmt välkommen!