Jag har ångest ibland. Det är okej. Det är lite som att bli förkyld. Det kommer oftast krypande och om jag lyssnar ordentligt känner jag av det i tid och kan sätta in mina huskurer – ta till just det som funkar för mig och förebygga. Men om jag inte lyssnar – då kan det slå till med full kraft – som en riktig jäkla mancold.
Och just den där jämförelsen – att ångest är lite som att bli förkyld, den gör det lite lättare. Under stora delar av 2015 gick jag i samtalsterapi hos en högst kompetent arbetsterapeut, duktig på just min typ av bokstavskombo och på kognitiv beteendeterapi.
Lyckliga jag som fick träffa henne för hon lärde mig så galet många enkla saker som gjort det lättare att vara jag. Som att tänka på mina perioder med små depressioner och ångest som förkylning. Och att det är helt naturligt om man har en bokstavskombo att bli ångestdeppförkyld lite oftare, det hör diagnosen till. Förkylningar går över. Ångest går över. Deppighet för mig är temporärt, jag har till slut lärt mig att det försvinner, ibland lika fort som det kom.
Ångest är fruktansvärt jobbigt och när jag jämför det med en förkylning menar jag inte alls på något vis att förminska hur hemskt det är när ångest sätter in. Tvärtom – jag har fått lära mig att acceptera att ångest är en del av livet. Den kommer att komma, hur jag än bär mig åt för att undvika den och hur lycklig jag än är kommer den ibland, och då måste jag acceptera den och ta hand om mig på allra bästa sätt igenom den och vetskapen att den går över – precis som en förkylning – gör det lättare.
Det finns många sorters ångest och många sorters nedstämdhet. Utan att vara specialist på något annat än mina egna varianter kan jag säga att man kan få lätta slängar och man kan få en rejäl omgång man kan ha mittemellan. En skvätt normal ångest. Beslutsångest. Prestationsångest. Panikångest. Den sista är ju alldeles makalös – den är svart och hemsk och som en stor och mörk och kall hand som liksom kramar livet ur en inifrån så att man varken kan andas ordentligt eller tänka klart och bara hyperventilerar mellan tårarna och tror att man ska dö. Det gör ont. Usch vad hemskt det är. Och när den är över är man alldeles dränerad, man känner sig liten och ledsen och matt men ändå lättad, men det kan liksom ta flera dagar efter panikångest innan kroppen känns hel igen.
När jag började skriva den här texten häromkvällen hade jag ångestkänningar. Det hjälpte att skriva. Det hjälper alltid att skriva, det är mitt bästa knep mot ångest, ledsenhet och deppighet och jag skriver mycket som inte hamnar på bloggen. Jag har i perioder av mitt liv varit väldigt rädd, väldigt ensam och fast i destruktiva mönster. Då har jag skrivit. Och raderat. Jag gör det fortfarande. Skriver det jag inte kan berätta och sedan tar jag bort det. Det hjälper mig.
Det där med mindfullness i skogen som jag skrev om häromdagen, det hjälper mig också. Att kramas hjälper mig. Ibland räcker det med att ta upp katten och krama henne och burra ned näsan i pälsen och höra att hon spinner, tänk det räcker att katten berättar för mig med sitt ljud att den tycker om mig för att jag ska må bättre. Att J håller om mig hjälper mig. Att cykla kan hjälpa mig. Ibland hjälper musik. Poesikan hjälpa mig. Och att veta att det kommer att gå över – åh, det hjälper.
Det som inte hjälper är det som stänger av känslor. Alkohol och droger hjälper inte. Tillfälligt kanske, men aldrig på sikt. Aldrig. Tvärtom, det blir tusenfallt värre i slutändan, och oftast väldigt sorgligt. Jag äter inte heller mediciner – jag ska inte ha med mediciner att göra, det lärde jag mig för en herrans massa år sedan då jag hade ångest över att jag inte kunde sova, men jag hade insomningstabletter. Och tur. [EDIT: om medicinering är en bra eller en dålig idé ska din läkare avgöra – alla är olika och det behövs proffs för att göra bedömningen]
Jag fick ett råd en gång som jag vill ge till dig som behöver det. Bli bättre på att be om hjälp. Det låter enkelt, men det svåraste rådet någonsin att följa – men testa. Om du behöver det, när du behöver det – våga be om hjälp. Våga berätta. Du fixar det, du kommer alltid ut på andra sidan och det kommer att vara ljusare där hur mörkt det än känns från början.
—
Bra ställen att be om hjälp: Vårdcentralen. Sjukvårdsupplysningen. Familjemedlem. En vän. Chefen. Googla och ring det första hjälpnumret du hittar. Ingen tycker egentligen att psykisk ohälsa är särskilt skämsigt, förutom kanske just du som inte mår bra just nu.
33 comments
Vilket inlägg Elna. Ett inlägg som ger styrkaTack för att du delar med dig, visar att det inte är något att skämmas över.
Jag skriver också en hel del, raderar, skriver lite raderar. Att ta fram spöken eller innehåll ur en ryggsäck tror jag är bra, låta det få lite dagsljus, i bland blir det mindre jobbigt.
Kram till starka, modiga och öppna du<3
KRAM ❤️
Så modigt, starkt och fint skrivet. Ett ämne som är väldigt viktigt att det lyfts fram! Så bra att du har hittat saker som kan hjälpa dig lite grand. Kram och tack för att du delar med dig!
KRAM ❤️
Bra och modigt! Kram!
KRAM ❤️
Förkylning, vilken kalasbra jämförelse!
Eller hur! Både avdramatiserar och gör det lättare att ta sig igenom. <3
Fy faan va du är bra Elna! MODIG. STARK.
Att skriva hjälper, det tycker jag också. Jag har alltid skrivit mig ur mina svårigheter. Det finns många gamla skrivböcker i gömmorna fulla med saker jag nu nästan har förträngt. Jag tänker ibland att jag ska slänga dem, att jag ska “vända blad” och göra mig av med det som har gjort ont. Men en annan del av mig tänker att det kan vara bra att bli påmind någon gång om att jag haft det kämpigt förut och kommit ur det.
Många kramar och tack för att du delar med dig!
Tack <3
Det man har i sin ryggsäck har ju varit med och format den man blivit som person - det går liksom inte att trycka undan det eller göra det ogjort - man måste jobba med det. Ibland ångrar jag att jag tagit bort så mycket av det jag skrivit, särskilt av det jag skrev när jag hade det som värst. Jag tycker du ska behålla dina skrivböcker! KRAM!!!
Bra inlägg om ett viktigt ämne. Du har rätt i allt förutom en sak – droger och mediciner kan hjälpa. Även på sikt. Att dra ihop alla läkemedel, som mänskligheten forskat fram och använts sig av i tusentals år, över en kam är inte rätt. Klarar man sin ångest mm utan – fine. Men rätt medicinering och rätt avslappning kan hjälpa. Även i längden. Kram.
Jag kanske uttryckte mig lite oförsiktigt kring medicinering – en läkare ska självklart göra den bedömningen, både när det gäller ångest och när det gäller andra psykiska åkommor. När det gäller droger och alkohol står jag fast vid att jag tycker att det är något av det värsta man kan ta till, även på sikt. Tillbakakram!!! <3
Tack!
Du hjälpte mig slappna av en smula. Jag kanske också orkar skriva om det här snart.. känns som om målet är närmare nu. Tack för en välskriven text. 🙂
Håller tummen hårt för att du ska orka skriva <3
Underbara fantastiska du! Så underbart skrivet.
Även en gammal tant som jag har haft mina problem och fått mina törnar.
Kramar i massor
Livet alltså – man måste få sig en och annan törn för att bli klok på det, eller hur? KRAM!!! <3
TACK för att du är modig och skriver om detta. Tänker att ju mer man pratar om, och avdramatiserar, ångest så blir den mindre farlig? Kram!
Tack ISA och stora kramar tillbaka till dig <3
Vad bra skrivet! <3
TACK <3
Hej Elna! Längesen nu:) Så smart o bra beskrivet vad som händer i ens kropp när det strular.
Många, många borde få läsa detta!
Grattis till din berättarförmåga o stor kram o lycka till i Livet ? Gun på Statoil?
Hej Gun, så roligt att du hittat mig, hoppas allt är fint med dig! Det var verkligen länge sedan nu, men vem vet – är du kvar i Grännakrokarna kanske vi springer på varandra, nu när vi bor bara en bit därifrån händer det ju faktiskt att jag åker dit. Stora kramar till dig!!!
Du är så modig. Fantastiska beskrivningar och du hjälper till att sätta ord på det som är så svårt. Fortsätt vara underbara du! <3
Och du fortsätter vara underbara du! <3
Åh vad bra du beskriver ångest och vilka verktyg du lärt dig att använda. Dom ska jag ta med mig.
Ha en fin dag!
Tack!!! <3 Ha en fin dag själv 🙂
Stor igenkänning i det du skriver. Det som hjälper mig är att träna avslappning och att se till att få sova. Vetskapen om att det går över gör också sitt till. Jag konstaterar att ok nu mår jag så här snart mår jag annorlunda, inget mer med det. När jag inte bryr mig så mycket om ångesten utan låter den finnas så går den över fortare. Jag ska följa din blogg.
<3
Känner igen mig! Har fått diagnosen generaliserat ångestsyndrom (GAD) och har just nu en jobbig period med mild depression. Allt är jobbigt/tråkigt/tungt 🙁
Åh, hoppas det vänder för dig snart, hoppas, hoppas, hoppas!!! <3 <3 <3