Karma – hur man hamnar på akuten med ett paket frusen torsk.

Vid halvåtta i onsdags kväll var jag ensammast i världen och det var så sjukt rätt åt mig. Jag tänkte det, när jag kände att jag höll på att segna i hop på gymmet för jag slagit mig, jag var trött och känslosam och hungrig och det bara blev för mycket, och då tänkte jag att där satt den. Karman. Det slog tillbaka sjukt snabbt och det var rätt åt mig.

Två timmar tidigare låste jag bilen på ICA-parkeringen. Jag tog ett djupt andetag, jag bet ihop käkarna och stegade raskt mot ingången med blicken högt. Ni kan säkert räkna ut varför. Om jag går långsamt och om jag sänker blicken, då slutar det med att jag sitter på huk framför en människa som inte fick allt det jag fick i livet samtidigt som jag blinkar bort gråt ur ögonvrårna och river i fickorna efter pengar och går sönder inuti för jag vill hjälpa men jag kan inte. Orkar inte.

Vi backar lite till. Jag var tjugo när jag flyttade till en storstad utomlands. I början gav jag pengar till de där människorna som kom fram och tiggde. För mitt hjärta värker när människor far illa, jag fixar det inte. Sedan lärde jag mig: ge inte tiggare pengar för pengarna går garanterat till knark. Så när tiggarna först dök upp här i Sverige gav jag inte bort ett öre – jag tänkte att de skulle köpa droger för dem. Men sedan – sedan när jag lärde mig varför människorna från östeuropa sitter utanför våra affärer, hur tufft de har det, hur ovälkomna de är överallt, hur illa de behandlas var de än går, då skämdes jag – och började försöka hjälpa. Men det går ju inte heller. Jag försöker ibland. Sätta mig ned en stund. Fråga om jag ska köpa något. Ge en slant. Jag har det så jävla bra, jag måste dela med mig lite, men när kvoten känns nådd – då stänger jag av, höjer blicken, går snabbt förbi och känner mig vidrig.

Tillbaka till den röda tråden. Fort som fan går jag mot mataffärens entré. Inte känna, inte tänka, inte känna, inte tänka – jag kände att jag hade bråttom om jag skulle hinna till gymmet. En kvinna ropar på mig strax innan jag är framme i butiken. Hon såg trött ut tror jag, kanske hade hon en vit jacka, jag tittade knappt på henne.

“Ska du till ICA?” undrar hon.
“Ja” svarar jag. Kort och lite sådär falskt liksom. Gillade inte min ton.
“Kan du lyfta upp den här matpåsen åt mig och ta med korgen tillbaka?” frågar hon mig.
“Nej, se det får du ta och fixa själv” svarar jag i förbifarten med en klämkäckt glad och falsk ton.
“Jahadu tack du” hörde jag hennes röst ironiskt och besviket bakom mig när jag stegade vidare.

Sedan skyndade jag in i butiken. Stålsatte mig vid dörren för att stänga av alla känslor. Inte rädda världen. Småsprang nästan in, tog en korg, tittade på blommorna men tänkte att det var onödigt eftersom jag köpt tulpaner dagen innan. Inte rädda världen, men köpa tulpaner. Herregud. Spatserade vidare mot grönsakerna och där trillade poletten ned och det liksom vände sig i magen.

VAD I HELVETE GJORDE JAG JUST? Någon bad mig om hjälp och jag var så självupptaget busy med att inte bli berörd av människoöden att jag inte hjälpte en person att lyfta en kasse och flytta en korg. Hade tagit mig tio sekunder och absolut ingen som helst ansträngning men det hade nog gjort en jävla skillnad för personen som bad om hjälp, både för att hon behövde hjälp och för att det är förbannat ledsamt när främmande människor är otrevliga utan anledning. Hon var såklart inte kvar utanför. Jag önskar så att jag fick be henne om förlåt.

Gymmet igen. Jag försökte göra ett bra gympass av tusen känslor. En sak jag inte kan skriva om som jag är väldigt ledsen för. Ett samtal som rev upp det där lite. Stressad och trött. Slarvat med maten – hungrig och rätt opepp. Tänkte på kvinnan med kassen.

Två kilometer rodd. Svettig. Joystick med vikt – magen fick en omgång. Tåhävningar. Tung medicinboll. Selfie med gul medicinboll. Och så – upphopp på box. Den största boxen. Explosivitet – det kändes bra, foten gjorde inte ont. Bestämde mig för att göra tio på raken och sedan byta till armhävningar. En. Två. Tre. TJONG.

Knogarna rakt in i kanten på lådan. De svullnade upp direkt. Fixade inte riktigt hur ont det gjorde och mådde illa när jag såg att långfingret pekade konstigt uppåt. Högg min vattenflaska (favvoflaska från Scott, betalat dyra pengar för den. Köpa dyr flaska men inte rädda världen…) och snubblade ut till vattenkranen. Spolade kallt. Sedan blev det för mycket. Vet att jag segnade ner lite på golvet. Svart och snurrigt. Jag var ensam ett tag innan någon kom, det var inte så mycket folk där då. Så jävla rätt åt mig tänkte jag. Karma quick-fix.

Till slut hamnade jag i en soffa. Frida som jobbar på gymmet hittade ett papperspaket torskblock i en frys och vi kylde med kall fisk. Piggnade till men eftersom fingrarna var blåa och sneda och värkte satan fick jag skjuts till akuten och sedan underhöll jag personalen där en stund med alla skämt jag kunde komma på om torsk. Vi skrattade en del. Jag träffade en familj med en fyraårig flicka som brutit något i foten och vi pratade mycket. Det var en cool liten tjej – inte rädd för något. Till skillnad från mig. För jag är fanimej rädd för världen – hur kan det bli så att man stänger av fullständigt.

Inget var brutet. Jag slängde torskblocket i fikarummet efter en liten föreläsning från en läkare om att det inte är jättebra att ha frusen torsk på fingrarna. Hoppas de kom ihåg att tömma den papperskorgen. Sedan skrattade vi och J kom och hämtade mig. Fuck off-fingret blir dock blåare och blåare och jag kan inte låta bli att tänka att det hade varit bättre om något varit brutet för jag känner mig så rutten. Hur kunde jag gå förbi henne utan att hjälpa? Vad är det för värld?