Vid niotrettio i morse hoppade jag upp på stigmumsarmaskinen, låste dämparna helt och matade trettio minuter motvind och asfalt ut till Kaxholmen där jag mötte Jenny. Det var ett tag sedan vi körde ihop och det var kul att ses och roligt att få rapport om landsvägsäventyr i Spanien och härligt att låsa upp dämparna igen och rulla fincykel ett varv på Vistabanan som var torr och fin och kantad av blåsippor. Efter ett varv på Vista styrde vi våra fullgung uppför Gestrabacken mot Bauerleden och började cykla norrut med blandat resultat: flow och lyckliga leenden på torra partier och så en del utmaningar i form av felkörning, lerhål och väta. På sina ställen låg snön kvar, på andra blommade vitsipporna.
Ungefär när jag börjde känna mig riktigt svidigt supertrött i benen punkade Jenny, och det var ju snopet, men vet ni, ganska skönt att få stå still och andas lite, en punka är inte alltid fy skam. Jenny kör slanglöst och hade stansvätska i däcken men fick ett jack i däcksidan som inte tätade – bara att slänga i en slang och pumpa upp, sedan körde vi försiktigt vidare med grusväg i sikte och vinkade hejdå kring Ramsjön. Jag hade toksura ben redan då men bestämde mig för att fortsätta att cykla Bauerleden och tankade upp mig med en banan och en snickers och vek av in i skogen igen.
En halvtimme senare gick det så långsamt att cykeldatorn inte kunde visa hastighet. Jag tog mig framåt men det stod 0,0km/h på mätaren och det sved i benen. Vattnet var slut, bananen var slut, snickersen var slut men mest slut var benen. Jag släpade cykeln uppför en backe i en gethage och efter att ha klättrat över stängselstegen med darriga ben damp jag ned på baken bland fjolårslöven, halvt gråtfärdig men ändå lite lycklig eftersom jag hade en nödgel i bakfickan, det har jag alltid men det ytterst sällan den behövs på träning.
Att dra en gel utan att ha vätska att skölja ned den med är rätt äckligt men det fick gå. Jag satt en stund innan jag lyckades släpa mig vidare. Gjorde klantiga misstag, cyklade galet långsamt, pratade högt med mig själv, tokig sak att göra. “Kom igen nu Elna, det är bara en dipp, snart känns det bättre” försökte jag berätta för mina svidande trötta ben.
Döm om min förvåning och förtjusning när jag plötsligt cyklar förbi en källa. Har sett den någon gång innan men glömt bort den. Källan ser visserligen mest ut som en pöl i mossan och jag fick bös i flaskan och en aning metallisk eftersmak men herreminadagar vad gott det vattnet var. Hällde i mig en hel flaska och fyllde den igen och cyklade vidare – lite piggare men fortfarande förskräckligt trött och vansinnigt hungrig.
Någonstans när cykeldatorn började närma sig tre och en halv timme tyckte jag att det gick en stor grå och luddig fågel promenera i kanten av stigen, med en vaggande gång – men när jag tittade igen visade det sig vara en sten. Ett träd såg ut som en älg som låg och vilade och jag blev lite orolig och bestämde mig för att ge upp och välja närmsta vägen hem. Om en är så trött att en ser i syne är det inte så himla bra att cykla stig, eller?
Kom till slut ut på landsvägen och var totalt desorienterad trots att jag bara kilometer hemifrån – fick upprepade gånger verkligen koncentrera mig för att komma på var jag var och om jag cyklade åt rätt håll. Funderade på att ordvitsa något om hela väggen hem på Strava och kände mig yr. Sjuk känsla – och jag var så himla glad när jag väl kom hem och kunde slänga mig på gräsmattan. Och nöjd på något vis – ett sånt där pass behövde jag!
0
1 comment