Foto: www.euromtb.com
Jag borde inte ha startat igår. Jag borde ha lyssnat på kroppen som har känts konstig ända sedan förra helgens race. Men. Det gjorde jag inte. Solen sken, det kändes magiskt fint att få rejsa på EM-banan och jag var så himla glad över att så många jag kände var där för att heja. Släkt. Vänner. Kollegor. Samarbetspartners. Tack fina ni.
Jag hade starka ben, flyt i tekniken men något konstigt med luftrören och andningen. Det kändes något bättre på uppvärmningen än det gjort de senaste dagarna och jag valde att starta. Så himla dumt av mig. Fick till en grym start (tack starka ben) och låg trea efter startloopen och höll platsen tills det var dags att gå ut på andra varvet, där blev jag omkörd strax efter stenkistan. Rätt bra jobbat av mig för jag kunde liksom inte få ned tillräckligt med luft i lungorna, det kändes som att syret inte fastnade i kroppen. Att ta sig uppför backarna med den känslan var sjukt plågsamt.
Oftast känns det som att man ska dö när man startar. Det är full blås, man går på illrött, men det brukar ge sig och panikjobbigt övergår i urjobbigt men med någon form av arbetsflås. Icke så i går. Och får man inte i sig tillräckligt med luft blir man så sjukt trött att det inte går att hålla emot när det är tekniskt. Jag skramlade nedför b-spåret i Fiafallet och jag orkade knappt hålla emot i c-spåret efter skidbacken. När jag närmade mig stadion på andra varvet tog kroppen slut och drog i nödbromsen. Jag ville så himla gärna men försökte för länge och så slutade det med att jag låg och hyperventilerande vid langning.
Det känns som att det tog en evighet innan jag kunde andas igen. J och fina klubbkamrater tog hand om mig och jag var så besviken, jag hade gärna velat stå på pallen igår. Och så är jag så besviken att jag missade att applådera Fia som tog sig till pallen, hon gjorde ett grymt silverlopp.
En dos norsk astmamedicin och mycket omtanke senare stod jag på benen igen. Söndergråten och med värkande luftrör och gubbhosta. Besviken och deppig och fortfarande cykelsugen. Jag ska vila lite nu. Lugna ned mig och sortera bort stress. Lyssna på kroppen.
0
13 comments
Faan, jag lider med dig! Så dålig tajming. Jag sliter också med luftrörsproblem av och till och nu i vår är det som om det aldrig vill ge upp. Läste nånstans att det kan vara stressrelaterat… vilket tyvärr stämmer rätt bra in på mig nu med flytt till hus och allt vad det inneburit. Så tröttsamt att inte kunna träna. Motion går bra men så fort jag kommer upp i puls så är hostan tillbaka och så sitter den kvar i flera veckor.
Mina problem är stressrelaterade, men som tur är händer det bara enstaka gånger och då är det när det är stressiga situationer i livet i kombo med tävling. Du måste känna så himla mycket frustration, känner för dig med och hoppas du hittar tillbaka. KRAM!!!
Ta hand om dig nu o lyssna på kroppen ❣
Luftrörsproblem är inte att leka med!
Ta hand om dig nu o lyssna på kroppen ❣
Luftrörsproblem är inget att leka med!
<3 <3 <3
Tur att cykelsuget finns kvar iaf, skulle lätt kunna tappas bort efter en sådan andningskollaps!
Knasigt nog blir jag dubbelt taggad! <3
Blev uppriktigt ledsen för din skull när jag fick höra att du var tvungen att bryta. Fina människa- du var så värd att få rejsa och gå i mål! Hälsan rår man inte så mkt på. Härligt att höra att du blir dubbelt så taggad!
Vilket EM som levererats! Kvar ikväll är tystnaden i vår vackra skog….
Det är lätt att vara efterklok men nu ska du vara riktigt stolt över allt arbete och engagemang som du har gett cykelsverige! Vila och tänk på allt fint som euromtb har inneburit för Sverige, Huskvarna och alla tusentals människor som har tagit del av det – det är stort!
Åååh jag vet den där känslan med andningen. DU – du är GRYM! Inte lätt att köra race när man samtidigt jobbar mitt i hetluften. DU ÄR FANTASTISK!
<3