I don’t need therapy, I need Vistabanan

I går vid kvart i sex kastade jag mig iväg med stigmumsarmaskinen och spurtade från Ölmstad mot Kaxholmen i en rackarns bra fart för att möta upp Jossan, Fia & Sam. Medvind. Ben som kändes lite sega efter ett par dagars vila och ett cykelhjärta som kände sig lite oroligt – tänk om det inte skulle kännas bra nu, det blev ju rätt mycket katastrof sist jag hojade och sedan dess har jag vilat.

Väl framme på Vistabanan fick jag en pratstund med nyfunna bekanta – det är lätt att träffa nytt folk i de här krokarna, man behöver bara ge sig av till något cykligt ställe och hänga en stund. Nyfunna bekanta hängde på när vi rejsade iväg och jäklar vad det gick.

Sam körde som ett lok, han bara ångade på. Jag låg före brudarna och försökte febrilt få lite försprång men så fort det blev lite knixigt blev jag uppäten bakifrån av magiskt starka Fia som liksom cyklar som att hon sitter ihop med sin cykel och Jossan som är inspirerande outstanding på teknisk körning, jisses vad hon kör. De är snabbare än mig båda två och det var nyttigt att iallafall försöka hänga av dem även om jag var chanslös. En av de nyfunna bekanta flåsade mig i nacken – det var tredje gången han cyklade MTB men han hängde på lätt fastän vi körde fortare än jag någonsin kört i gravity-segmentet. Det visade sig att han varit proffs på det där med att tävla enduromotorcykel så det var ju inte konstigt att han var outstanding på mtb.

För varje varv kändes det lite bättre och sista gången jag laddade på stigmumsarmaskinen nedför de härliga, flowiga, kurviga stigarna ned mot Tullebo ring kändes det plötsligt sådär som jag vill att det ska kännas. Jag körde asbra. Äntligen. Och efter att ha sagt hejdå till vännerna som skulle hem till Huskvarna (känns fortfarande konstigt det där, att vi åker åt varsitt håll efter träningarna) trampade jag hemåt, stark och lycklig. Blev lyckligt överraskad när jag kollade Strava efteråt, jag hade kapat mina tider ordentligt.

Man behöver inte terapi, man behöver Vistabanan. 

(Jag tog förresten inte en enda bild igår. Ytterst sällsynt, men jag har börjat ta lite bloggledigt ibland på träningen, för att fokusera på just träning istället för att knäppa bilder.)