En snabb scroll genom flödet, en paus i trädgårdsarbetet. En plötslig kall kår längs ryggraden och en skräckslagen fråga. Jag slutar skumma igenom inläggen och liksom stavar mig igenom dem bokstav för bokstav utan att liksom riktigt förstå.
Vad är det som har hänt?
Ett klick bort finns svaret. Jag läser på SVT nyheter. Blir alldeles matt och skakig. Sms:ar i panik i några minuter innan jag upptäcker att facebook har en funktion för att markera att man är i säkerhet.
Det är så surrealistiskt. Så overkligt. Så oerhört nära. Ett sådant där ögonblick jag tror jag alltid kommer att minnas, jag kommer alltid komma ihåg exakt var jag var när jag fick reda på att en galning, kanske en terrorist kört ihjäl och skadat människor mitt i trygga Stockholm. Ni vet, som man minns elfte september och som jag minns när min mamma ringde mig (jag bodde utomlands då) och berättade att Anna Lind var död. Sådär som man minns exakt hur det var när det som inte fick hända hände.
Sverige blev så väldigt litet idag, alla känner någon i Stockholm, alla känner någon som var nära det som hände. Och samtidigt blev Sverige så väldigt stort. För det är stort när människor erbjuder plats, kärlek och omtanke på det vis som görs nu. En självklarhet kanske, men ändå storslaget.
Mina tankar är hos dem som drabbats. Hos dem som skadats. Hos dem som förlorat någon idag.
Min tankar är också hos alla er andra och min tacksamhet är stor gentemot dem som hjälper till att dela kunskap, ta hand om dem som behöver det, uppmana till källkritik och främst – alla som påminner om att vi inte ska vara rädda. Vi får inte bli rädda. Vi måste fortsätta vara ett litet land stort på kärlek, mod, omsorg, medmänsklighet och trygghet.
Ta hand om varandra <3
2
2 comments
Farsan fick skjuts av en okänd ung kille hem igår då all kollektivtrafik stod still, hur fint var det inte? 😀
Så hemskt, så vidrigt. Saker som aldrig ska få hända har hänt, men vad vi har stått upp för varandra. Vilken kärlek vi alla har visat <3