I morse kom jag till någon form av brytpunkt. Psykbrytpunkt.
Jag kräktes upp frukosten i handfatet i ett litet desperat försök att borsta tänderna (varsågod för too much effing information) och då rasade hela världen och jag orkade inte leta efter minsta gnutta pepp för att ta mig igenom ännu en förmiddag i undantagstillståndet graviditet. Istället dök jag in i garderoben och letade på den största offerkoftan jag kunde hitta, släpade med mig den in i vardagsrummet och rullade ihop mig under den. Och låg kvar i många timmar.
Flera timmar gråtig liten elna-boll under ett kliande täcke av illaluktande offerkofta. Gråtig över att jag varit utmattat trött i snart tre månader, gråtig över hur misslyckad jag känner mig för att jag behövt vara sjukskriven från jobbet (ey, vi snackar kontorsjobb – sitta vid dator och trycka på tangenter och tänka lite snyggt), gråtig över att hela världen är emot mig (högst oklart om någon över huvud taget är emot mig men det kändes så just då) och gråtig över att det gör ont på ställen (foglossning vänner, det gör ont på riktigt och då har nog min bara börjat), att jag inte orkar röra på mig (alltså, gå promenad = långloppsjobbigt), gråtig över tvätthögen som växer, över kaos bland saker jag inte orkar städa, över skitig cykel i garaget, gråtig över att jag saknar mina vänner eftersom jag är så trött och opepp att jag undviker dem (alltså, höjden av dumhet). Gråtig över ALLT. Och INGET.
Men usch för offerkofta. Det sticks och klias något så in i bängen när man tyckt synd om sig själv ett tag och till slut börjar man ju längta efter funktionsmaterial igen. Så jag gjorde en grej jag har väldigt svårt för. Jag bad om hjälp. J hängde ute i garaget och trodde förstås att jag låg och sov törnrosasömn och drömde söta drömmar – men till slut skickade jag ett ynkligt sms och bad honom komma in och hjälpa mig av med den där förbannade offerkoftan.
Han lyckades. Han tröstade och torkade tårar och lirkade av den offrigaste av offerkoftor och vi lagade lite mat och jag grät lite till men fick behålla maten och allt kändes liksom lite bättre. Fas med lite dåligt samvete, att tycka synd om sig själv är osexigt och dessutom kan bebisen höra och det var väl ändå onödigt att den skulle behöva höra mig snyfta en hel förmiddag. Det räcker kanske med ljudet av kräkas? Förlåt mig kära lilla frö.
Sedan sov jag en timme med katten som täcke istället för offerkoftan och framemot halvtresnåret släpade jag en trött kropp ut till garaget och blandade ihop rätt proportioner för en vit linoljegrundning till uterummet. Och sedan lyssnade vi på gammal musik och jag målade allt lågt trä långsamt eftersom jag inte orkar ha händerna över huvudet – och J målade allt annat i rask takt och tillsammans gjorde vi någonting och när jag kan göra grejer finns det plötsligt mening och mål igen.
I morgon börjar vecka 20 och kanske vänder det så småningom. Och som någon skrev på den ynkliga instagrambilden jag postade från soffan: det är målet som är meningen med det här, inte resan. Och som vi längtar efter målet, som vi längtar efter vårt älskade frö. Det kommer att vara värt det även om offerkoftan åker fram emellanåt.
7
9 comments
?
Oj oj, tungt. Lider med dej. Tur att du har en när och kär som verkligen bryr sig. Ni har ju faktiskt det här projektet tillsammans så det är ju inte som att du måste klara allt själv. Team work är viktigt för ett projekts framgång.
Jag blir så imponerad gång på gång av hur bra och öppenhjärtigt du skriver. Det första jag gör varje dag är att kolla om Elna har skrivit något nytt. Tack för att du delar med dej.
Det är jobbigt att vara gravid, skitjobbigt! Man får tycka synd om sig själv och känna sig ynkligast på jorden, det är helt okej 🙂 Kanske inte så peppande att skriva detta men jag läste en gång att vara gravid och få sitt första barn är en stor livskris. Så var det för mig eftersom man inte äger sin kropp på samma sätt som tidigare. Man blir ställd inför saker som annars varit självklara och som plötsligt blir svåra eller annorlunda. Det är både jobbigt och svårt, att då samtidigt vara obotligt trött och illamående gör det hela lite till en gråtfest emellanåt. Det blir dock bättre, även om det är tufft längst resans gång. Skickar en kram till dig!
Oj känner igen det där med borsta tänderna. Skrattar ju åt det nu, men inte då. ? Kunde inte heller det utan att kräkas när jag var gravid med mina två barn. Klart du får tycka synd om dig. Gör det. Nu när du kan. Skitjobbigt är ok. Och bebisen ligger bara där inne lycklig ändå. Om bebisen hör och känner allt: Jo men man tror ju de tar in allt! (Alla böckers fel). ? Själv var jag på bio två dagar innan min första. En action, mkt död och pang. Då fick jag panik och sa till mannen att vi måste gå på en till bio. Så inte allt pangande var det sista jag sett (dvs gett bebisen att tänka på) innan bebisen kom! (Logiken?!). Så då gick vi nästa dag, på en komedi! Många skratt! Mamman lugn ?. Sen kom bebisen nästa dag ?. Bra tajmar ?. Man kan skratta åt det sen, kan vara skönt att veta. Även om det inte känns så nu. Ta hand om dig och vila, det kommer en tid så småningom när kroppen är med dig igen. Det kan ta tid men den kommer ?
Skit i att be om ursäkt för “offerkoftan”, det är en jäkla myt att man ska vara så pigg och glad hela tiden! Även om graviditet inte räknas som en sjukdom av den tröga normativa världen så är det ju faktiskt ett sådant tillstånd som kan vara hur sjukligt som helst. Jag kör t ex inte längre bil nå långa sträckor pga alla ångestattacker som kommer (gärna mitt på motorvägen). Och ena dagen är det lycka, andra dagen är det ont brått helvete i huvudet (och resten vill du inte veta). Det är inte offer-igt – det är att vara gravid. Kämpa, och låt bli att kämpa när du vill. All styrka till dig!
Men fy, låter inte kul. Har du kollat så du inte har hyperemesis gravidarum? Eftersom du mår så illa så sent? För det kan man ju få hjälp av barnmorskan mot. Hoppas du mår bättre snart!
Jag känner igen mig i allt du skriver! Du är inte ensam om det är till någon tröst. Jag hoppas verkligen du får fina dagar snart! Kram ❤
Så himla jobbigt och trist och uppgivet det känns när man hamnar där i soffan och inte orkar eller vill göra nåt. Jag minns precis känslan. Du beskriver den så bra. Precis så kändes det. Och det är så fint du skriver hur du till sist kommer ur den. Hoppas hoppas det finns mer energi på väg till dig snart. Massa kramar! <3
Förstår såklart att det är tokjobbigt.
MEN… Man FÅR tycka synd om sig själv. Och man måste inte alls vara sådär glad och pepp hela tiden. Att vara gravid tar på krafterna, även om slutresultatet är det bästa som kan hända! ❤
Kram M