Plötsligt lägger någon en liten, liten hand på min mage och jag tittar förvånat ned och rakt in i ett par stora beundrande ögon. Hon kanske är en fem år sådär, flickan som lagt handen på bebiskulan och hon tittar på mig med fascinerad blick.
”Åååååh, är det en sådan mage med en bebis i?”
Jag blir helt varm inombords och sätter mig ned framför henne och svarar att precis så är det, det är en sådan mage, en mage med en bebis i.
”Vet du, du kan få en dotter” säger hon då och tittar lite blygt på mig igen. Sedan får hon syn på sin pappa som står cykelklädd en bit bort och så plockar hon bort handen från min mage.
Jag berättar att det faktiskt är en liten dotter som ligger därinne i min mage och att hon kommer om åtta veckor. Inte för att jag vet om man har koll på veckor när man är en sisådär fem år men ändå.
Efteråt tänkte jag på det där jag skrev häromdagen. Om kroppsuppfattningen, om snedvriden självbild, om orimliga krav – om hur jag ser mig i spegeln och bara ser fel. Tänk så fint om man kunde behålla det oförstörda perspektivet på saker och ting som den lilla flickan fortfarande hade kvar – en mage med en bebis i är det absolut finaste i världen – ingen mer analys kring utseende behövs ju.
Jag är faktiskt väldigt glad att den där lilla flickan kom fram till mig i vimlet på Ränneslättsturen och la handen på bebismagen för hon gav mig en riktigt fin och bra tankeställare som jag tar med mig.
3 comments
Vilken smart liten tjej! Att fokusera på vad kroppen kan och inte hur den ser ut, är väldigt befriande ibland. Du är superfin och alla bilderna ni tog, så fantastiska!
Så fint ? Jag tänker på alla barn som genom åren kärleksfullt klappat, klämt och känt på mig och mina kollegor på förskolan. De små barnen ser på världen på ett så icke dömmande sätt, ett sätt man önskar de får behålla och sprida till många vuxna ❤
Barn alltså, så himla smarta! Precis så är det ju, utan krusiduller eller tankar om vad som kanske är rätt eller fel.