Kommer du ihåg hur oerhört ledsen jag var över att amningen inte fungerade för mig och Lovis? Jag var uppgiven, förtvivlad och kände mig oerhört misslyckad. Jag kämpade och kämpade och kämpade, långt efter att alla omkring mig tyckte att det var färdigkämpat fortsatte jag förtvivlat försöka få det att fungera. Det är få projekt jag lagt så mycket själ, hjärta och energi på som att försöka få till det där med amningen, för jag hade ju bestämt mig för att amma i sex månader och därmed punkt och inget mer att diskutera.
Facit i hand: jag kämpade alldeles för länge med amningen
Nu har jag facit i hand. Och med facit i hand kämpade jag på alldeles för länge. Jag var ett vrak, alldeles trasig av sömnbristen och strulet. Nätterna var längre och ensammare än några nätter någonsin varit – en sorts märklig ensamhet som fick mig att tänka på alla kvinnor som kämpat med samma sak innan mig. Jag fick inte sova. Bebisen blev inte mätt. Vi meckade med amning och komplettering med flaskor och allt var så in i bomben jobbigt.
Till slut gick det inte. Det var Lovis som bestämde sig att det fick räcka och vägrade bröstet till förmån för flaskan. Jag kan förstå henne – det kom ju liksom inte tillräckligt med mat. Men vet du vad? Jag är så glad att hon hjälpte mig att ta beslutet jag själv inte klarade av att ta för allting blev så mycket lättare för mig.
Varje kväll har vi blandat alla flaskor som behövts för natten och ställt in dem i kylen. När Lovis vaknat har jag skyndat ned till köket, värmt en flaska i micron och studsat upp för trappan igen och matat henne. Amningarna nattetid kunde ta två-tre timmar, en flaskmatning gick på tjugo minuter från att jag vaknade till att en mätt och nöjd bebis somnade om.
Mer närhet och energi
När nattmatningarna tagit sådär kort tid har jag haft ork att ha henne nära mig på ett helt annat och kravlöst vis. Jag har suttit kvar och hållt mitt sovande barn i famnen, jag har haft ork att bära och lyfta och mysa och pyssla. Jag har fått sova mycket mer och min kropp har inte behövt lägga energi på att producera mjölk. Resultatet har varit en utvilad och glad mamma – bra både för mig och för Lovis. När vi slet med långa och kämpiga amningssittningar ville jag ju inget hellre än att få ha min kropp för mig själv. Det är en tudelad känsla – man älskar sitt barn över allt annat men man orkar inte med mer närhet. Nu får hon kramas när hon vill, hon får vara i famnen när hon vill, hon får sova nära mig en stund om morgonen och jag tycker bara det är fint och mysigt att bära runt på henne.
Amningsdepåerna
Det enda jag kan tänka på som varit negativt är ju att jag fått kämpa betydligt mer med att bli av med amningsdepåerna. Det är ett slit utan dess like att gå ned i vikt, det är svårare än jag kunde föreställa mig och det är väl också en nyttig insikt. Jag gick upp över tjugofem kilo och det är fortfarande sex kilo kvar. Kanske hade det gått fortare om jag kunnat amma, men jag kommer ju att gå ned resterande i takt med att träningen ökar i intensitet och jag har säkert fått ut mer av min träning ändå eftersom kroppen kunnat fokusera på mig och inte på att producera mat åt någon annan.
Stark, glad & trygg bebis
Lovis mår hur bra som helst, hon är stark och frisk och väldigt trygg och glad. Hon har nyligen slutat äta på nätterna och vill för det mesta ha riktig mat men det blir fortfarande några flaskor ersättning varje dag. Är vi hemma vill hon oftast sitta i sin stol och dricka ur flaskan “själv” men är vi borta vill hon gärna ligga i mitt knä när hon dricker sin mjölk. Jag sitter oftast på golvet med korsade ben när jag matar henne, det blir bekvämt och bra för oss båda.
Om kvällen dricker hon en flaska medans jag sjunger vaggsång för henne och det är kanske tillochmed mysigare än att amma. Hon är tidig med det mesta, vid sex månaders ålder är hon en pigg och glad krabat som kryper som om hon aldrig gjort annat, ställer sig upp mot möbler och står stadigt.
Jag saknar inte amningen
Jag har inte saknat amningen det minsta. Tvärtom – jag insåg snabbt hur skönt det var att få sova och att slippa dra upp tröjan mitt i vintern. Tuttfräs och mjölkläckage när man är en outdoormänniska vintertid, hujedamej, flaska är så himla mycket smidigare. Lovis bestämde sig för det som visade sig vara den bästa lösningen för mig.
En och en halv meter snö och ett gäng minusgrader – smidigt med flaska när vi gick på tur i Grövelsjön.
En minikånken står packad – maten är alltid med
Det här med att man alltid har maten med sig när man ammar då? Ja, det är ju enkelt att lösa när man flaskmatar också – vi har en liten minikånken som Lovis fått av sin mormor och den är alltid med. Alltid. Varje morgon har vi kokat en termos vatten och lagt ned den i väskan tillsammans med en flaska kallt vatten, ersättningspulver och flaskor – väskan har alltid varit ready to go.
Vi har ersättningspulvret i en doseringsburk och blandar snabbt hälften kallt och hälften varmt vatten i en flaska, häller i pulver och skakar om och sätter på dinappen och på mindre än en minut är maten klar att serveras. Vi har använt en digital febertermometer som också har ett läge för att ta temperatur på tillexempel välling och badvatten för att kolla så maten är runt 39 grader och nu behöver jag inte ens mäta längre, jag har lärt mig känna på flaskan och smakar ibland på mjölken för att veta att den är lagom varm. Vi har också köpt så många flaskor att vi bara behöver diska en gång om dagen och vi handdiskar dem med en bra flaskborste och oparfymerat diskmedel.
En gång har vi glömt väskan hemma när vi gick på långpromenad och då fick vi rappa på ordentligt de sista kilometrarna hem och en gång har jag glömt att lägga ned nappflaskan och fått åka och panikköpa ny flaska. Det är två strul på ganska många månader – mycket mindre strul än att plötsligt sitta med en vrålhungrig bebis och bröst som är tomma.
Lovis med sin mat-mini-kånken i ett vindskydd.
Mammighet
Vi trodde förresten att det skulle bli lättare eftersom Jimmy skulle kunna mata henne också men det har inte gått – det har bara varit mamma som gäller. Tills för någon månad sedan var det bara jag som fick mata, Jimmy fick ibland ge henne några klunkar för att stilla den absolut värsta hungern men det vara bara jag som fick mata mätt. Lustigt ändå – vem som helst kunde mata men ingen fick. Bestämd unge.
Övergången till vanlig mat och sedan tillbaka till ersättning
För några veckor sedan bestämde sig Lovis för att hon bara ville ha vanlig mat, ingen flaska över huvud taget förutom till nattningen. Och så – två veckor senare – ville hon plötsligt ha mer mjölk igen, och det är ju ytterligare en gång jag tyckt att flaska är oerhört praktiskt – hon kan hålla på fram och tillbaka hur mycket hon vill, hade jag ammat hade ju mjölkproduktionen påverkats av att hon velar fram och tillbaka.
Jag är inte ledsen över att amningen inte fungerade
Och till dig som kämpar med amning som inte fungerar vill jag skicka lite kärlek, pepp och omtanke. Fungerar det inte kommer ditt barn att må lika fint med ersättning, det är viktigare att du mår bra och att barnet blir mätt än att kämpa på med något bara för att man “ska”.
Jag är inte längre ledsen för att jag inte kunde amma mitt barn. Tvärtom – Lovis valde ett sätt som passade oss och vår aktiva livsstil om vintern jättebra. Smarta, finurliga lilla barn – att vara mamma till henne är ljuvligt.
5 comments
Vilket fantastiskt fint inlägg. Så bra! Såklart är det olika hur mycket viktnedgången påverkas av amningen. Jag har två grabbar och den första ammade frenetiskt upp alla mina gravidkilon plus en del ersättning (det var riktigt slitsamt). Den andra fick ingen ersättning alls, men lämnade ändå kvar något gravidkilo. Den första är nu sex år och har typ ätit som en häst varje måltid i sitt liv. Den andra är nu två och han kan lätt hoppa över några måltider och ändå vara glad och pigg. Vi är alla olika! Även våra barn!
❤️
Vilket bra inlägg! Blev varm i hjärtat när jag läste det!
Ha en Glad Påsk!
❤️
Herregud vad jag kan relatera till det här. Jag stod iofs bara ut i tre veckor innan jag till slut sa att nu skiter vi i det här. Med flaskfacit i handen kan jag inte förstå vad jag var så rädd för och jag saknar inte amningen överhuvudtaget. Tycker snarare synd om kompisar som är helt låsta, sömnbristiga pga evighetsamningar på nätterna och ändå kämpar på för att man “ska”.