Just som alla kvinnor före mig

Det är märkliga tankar som far genom huvudet när man sitter i natten och försöker mätta det nya livet man har i famnen. Det är också märkligt hur amningsnätternas mörker är så oerhört mycket mörkare och så oerhört mycket längre än nätter någonsin varit tidigare.

Som om det kanske aldrig kommer att bli ljust igen. Som om natten kanske aldrig tar slut. Och som om man aldrig någonsin kommer att få sova igen. Men märkligast av allt är kanske att trots att man har sällskap av en liten människa och all den kärlek man känner till den lilla människan är de långa amningsnätterna de mest ensamma nätterna någonsin.

Efterhand blir allt det där stora och märkliga mindre påtagligt. Man hittar rutiner och vanor, lär känna sin nya lilla människa och lär sig att nätterna tar slut, dagen kommer och den läskigt stora ensamheten är som en synvilla orsakad av den stora tröttheten. En tröttvilla. Och tröttvillor går över.

En natt under den period när min amning fungerade hyfsat bra satt jag vaken med mitt älskade barn vid bröstet, ensam och trött i det stora amningsmörkret och lite rädd för där märkliga tankarna när jag plötsligt hittade en tanke som tröstade mig.

Just sådär som jag satt då, ensam med mitt älskade barn, just så har ju min mamma suttit med mig. Och min mormor med mamma. Och gammelmormor med mormor. Ensamheten försvann och ersattes på något lustigt vis med en sorts gemenskap med alla kvinnor före mig, en stor kärlek till alla kvinnor som i släktled efter släktled före mig kämpat sig igenom amningsnätter som fått livet att gå vidare.

Generation för generation. Kvinna för kvinna. BrittMarie, Ingeborg, Ella, alla kvinnor dessförinnan – och så jag.  Och kanske en natt om många år – kanske då att min Lovis sitter ensam i mörkret med ett barn i famnen precis som jag sitter med henne och just som kvinnorna före mig suttit med sina barn.

Jag blev glad över min nyfunna gemenskap den natten. Även om det bara var jag och mitt barn i det stora mörkret just precis då kände jag mig mindre ensam och som en del av någonting så stort att det knappt går att sätta ord på. Generationer. Släktled. Kvinnorna före mig. Livet. Och tacksamheten – tänk, att alla kvinnor före mig suttit just sådär fast i sin tid så att jag får möjligheten att uppleva allt det här i min tid.