Det här inlägget började jag skriva redan när jag började fundera på att inte amma längre. Och sedan har jag skrivit om och ändrat och funderat och för en sisådär tio dagar sedan ammade jag bäsi för sista gången. Men. Vi börjar det här inlägget med att avdelningen för pepp får presentera bra grejer med jag inte längre kan amma mitt barn, för här behövs ju mest pepp:
- Hejdå alla jäkla amningsinlägg som ligger och skräpar eftersom jag är proffs på att slarva bort dem och lägga dem ungefär överallt.
- Välkommen tillbaka a-kupa. Jag kände mig inte som mig själv med stora boobiesar, jag gillar mina små väldigt mycket.
- SOVA PÅ MAGE! Halleluja, som jag har längtat efter detta.
- Jag kan ha på mig vad jag vill. Hahaha, skojar bara – jag har fortfarande en sisådär tio kilo kvar till min vanliga garderob passar som vanligt igen. Men jag kan dra iväg hemifrån i tröjor utan amningsfunktion.
- Inget mer mjölkläckage. Inte vakna om natten med blött sovlinne, inte torka mjölkdroppar från badrumsgolvet, inte oroa sig för läckage när en är ute bland folk.
- Sova utan BH. Halleluja igen. Man förstår inte hur skönt ett linne är utan BH förrän man behövt sova med BH i flera månader.
- No more sambo står plötsligt och knackar på duschväggen och väser “hon vaknar, skynda dig” varpå jag måste rusa ut ur duschen innan jag hunnit balsamera/raka båda benen/etc och snabba mig på att attackamma vaknande bebis.
- Min kropp kommer att för första gången på över ett och ett halvt år att prioritera mig. Nu är det jag som ska ha energi, vitaminer och omtanke. Och tro mig – jag behöver det.
- Jag kan äta massor av pruttig mat utan att min bebis får ont i magen. Kålpudding och grönkålschips – let’s do this!
- Jag slipper frysa om tuttarna. För en fryser om tuttarna när en måste slänga ut dem i vintervädret lite här och där, även inomhus eftersom en (undertecknad) är en genomruggig frysis såhär års. Om jag inte tränar – då är jag typ alltid för varm, även i minusgrader, men då är ju amningsbröst stora och ivägen.
- Jag får en timme mer sömn mellan nattmatningarna eftersom de tar mellan 20-30 minuter från vakna till somna om, istället för en och en halv timme till två timmar per gång som var vår standard tidigare.
- Lite extra sömn och lite mindre amningshjärna – jag kanske får tillbaka mitt närminne som är rätt kass på grund av trötthet just nu. Såhär oskarp har jag sällan varit – nu blir det nog bättre.
- Jag kommer att kunna köra vinterdistans utan att oroa mig för mjölkstockning. Det kommer att kännas awesome!
Vi lämnar peppet lite – det här handlar ju egentligen mest om att något jag väldigt gärna ville inte gick så bra – och det vill jag resonera kring.
Lovis är lite blank på ögonen eftersom hon är förkyld och lite distraherad av pappa med kameran. Oftast håller hon min hand eller ett av mina fingrar i ett hårt grepp när hon äter, och så tittar hon med intensiv bebisblick på mig och blir alldeles orolig om vi släpper ögonkontakten.
Jag har lagt ned min själ och mitt hjärta, all min tävlingsinstinkt och mitt pannben, mitt jävlar anamma och tusen tårar i det här med amningen. Jag har gjort precis ALLT jag kunnat för att få det att fungera för trots att jag var osäker på det i förväg ville jag när bebisen väl var här så innerligt gärna amma henne i de sex månader jag ställt in mig på. Precis allt. Det sket sig redan innan vi var halvvägs.
Vi har ammat överallt. I soffan, i skogen, i bilen, på cafe, på cykeltävling, på fest och på stan. Vissa saker som var svåra när hon var såhär liten, alldeles i början blev lättare efter ett tag men annat fortsatte krångla genom de elva veckor jag envist kämpade på.
Det började krångla redan på BB. Vårt cykelfrö tog ett nätt litet grepp istället för det där stora och rediga som bebisarna ska ta. Men det gick ändå till slut – hon fick den där första viktiga mjölken och en gång tog hon ett stort grepp och när vi fick en grön bock i protokollet åkte vi hem och ammade. Och ammade. Och ammade. Och ammade. Och ammade lite till. Dag och natt. Konstant. Lovis blev inte mätt. Hon gick inte upp i vikt. Jag höll på att gå sönder av stress och sömnbrist över att ständigt ha en hungrig liten varelse fastsmuttad vid min kropp. BVC tyckte vi skulle komplettera med en flaska om kvällen för att bäsi skulle bli mätt och för att jag skulle få en liten paus.
Jag grät när vi gav henne den första flaskan. Tårarna rann okontrollerat. Som om någon stenåldersinstinkt inom mig vrålade “NEEEEJ, INTE GE BARNET PULVER”. Förnuftet var med på noterna dock och jag njöt av den där stunden om kvällen när Jimmy kom hem från jobbet och matade bebisen så jag fick ha min kropp för mig själv lite. Och det fina i att pappa fick en riktigt mysig stund med bäsi. Just det där – att se dem mysa tillsammans, det var ju min målbild genom hela jobbiga graviditeten och det kändes (känns) fint att de fick den där tiden ihop varje kväll.
Men det räckte inte med en flaska. Efter ett tag fick vi börja amma och sedan fylla på med ersättning efter amningen. Fastän jag gjort allt jag kunnat för att öka mjölkproduktionen har det inte gått. Och när bäsi blev några veckor äldre och lite smartare räknade hon snabbt ut hur det fungerade. När mjölken i brösten tog slut blev hon tokigt irriterad och slet och drog och morrade och stånkade och om jag envisades med att låta henne fortsätta försöka för att främja produktionen som ska fungera enligt efterfrågan-tillgång-principen blev hon vansinnig. Och heter man Dahlstrand i efternamn blir man liksom inte bara lite arg om man väl blir arg – nope, man blir urbota förbannad. Fort fram med flaskan alltså.
Efter ett tag började hon bete sig som om jag serverade gift när jag försökte amma – hon ville ha flaskan direkt. Skrik och dramatik tills hon fick som hon ville – enda gången det gick att amma var om jag tog henne precis när hon vaknade och la henne till bröstet innan hon var helt vaken. Jag fick lurpassa på sovande bebis för att vara beredd på attackera med boobiesarna i exakt rätt sekund för att kunna amma. Tuttförvirring kallas det säger de som vet. Smart bebis säger jag – klart man vill ha mat man slipper jobba så himlastormandes förtvivlat hårt för.
Jag har gjort allt jag kunnat och ändå sörjer jag att jag inte fick amma i de sex månader jag hade tänkt mig. Jag har pumpat och donat, vi har legat hud mot hud i timmar, jag har druckit amningste och ätit bra och försökt sova och inte stressa. Hur galet är det att det enda som satte lite mer fart på mjölken var sömn, det är ju liksom det svåraste att få till med en bebis? Därtill har det varit amningsnappar, salvor, tårar och men emellanåt även lite mys och glädje.
Förstås var det total chock i början – det gör ju superont att amma och det är verkligen meckigt att lära sig men jag fick ändå till det och ammade ett tag ungefär överallt. I baksätet, på fest, på cykeltävling och café – och jag har aldrig stött på någon av de där anti-amningsmänniskorna som en del talar om. Trots att det var så himla meckigt och gjorde ont som om en piraya bitit sig fast vid bröstet tänkte jag i början inte ens tanken att det inte skulle funka alls. I slutet av den superjobbiga graviditeten var jag inte det minsta pepp på att ytterligare låna ut min kropp till någon annan men när hon väl låg där i min famn ville jag inget hellre än att amma henne fastän jag varit ytterst tveksam till det hela tidigare.
När vi närmade oss två månader började jag fundera på att sluta amma helt och bara mata flaska men jag kunde liksom inte förmå mig att ta beslutet. Jag bestämde mig och ångrade mig, bestämde mig och ångrade mig. Det blev svårare och svårare att amma och jag velade mer och mer. Det är som att det finns en inbyggd instinkt att amma som är svår att överrösta med förnuftet – jag kunde ju se att kämpandet slet mer än det gav. Jag kämpade på i elva veckor och sedan var det som om Lovis faktiskt tröttnade och tog beslutet åt mig, jag hade liksom inte så mycket att välja på mer än att lägga ner amningsprojektet.
Att det skulle bli en så stor sorg trodde jag inte. Det är som om den där instinkten inte riktigt kan hantera att det inte gick, att jag inte kunde mätta min fina dotter. Förnuftet är nöjt – jag får sova mer och bebisen blir mätt och glad, men känslan kan inte riktigt deala med det hela och jag känner mig uppriktigt ledsen över att jag inte ammar. Trots att det är jätteskönt att inte behöva greja med amningsbehåar, specialkläder samt ha tuttfräs i vintertemperaturer.
Jag känner mig så himla priviligerad ändå, att vara mamma i Sverige 2017 är ändå väldigt enkelt på många vis. Vi har tillgång till bra ersättning och med hjälp av termos och termometer är det plättlätt att mecka ihop en flaska fort när det behövs och där det behövs. Lovis blir mätt, hon blir mätt snabbare, jag vet att hon får i sig det hon behöver och vi får båda sova mycket mer.
Den där djupa sorgen dock – den vet jag inte riktigt vad jag gör med. Hur kan det kännas så fastän det inte är någon fara, hur kan jag känna mig så misslyckad som inte kunde amma fastän jag har facit i handen redan – vi mår ju bättre nu, vi är gladare nu, vi har mer tid till mys nu och det finns inte en kotte i vår närhet som propagerar för att jag skulle gjort annorlunda. Och jag är ju inte på något vis mindre viktig för Lovis bara för att jag inte ammar – nope, hon är en väldigt mammig liten varelse, ibland är det knappt ens att pappa får ge flaskan om kvällen.
Känsla och förnuft lirar inte. Tjugohundrasjutton och stenåldersinstinkterna krockar. Men ju fler dagar som går från amningsstoppet desto bättre känns det ändå och vi gör varje matstund till en mysig och nära stund fastän det är flaska som gäller. Sorgen är lika delar misslyckande, prestige, instinkt – samtliga delar helt i onödan men ändå finns de där.
Jag jobbar på att sluta känna sådär, och upprepar som ett mantra det min fina sambo säger till mig varje gång jag känner mig ledsen: Lovis mår ju bra och villkorslös kärlek är villkorslös kärlek hur den än serveras och det är det allra viktigaste.
Kanske är det lite ego-tårar också. Och duktig-flicka-syndrom. Att få amningen att fungera är ett av de projekt i livet jag lagt i särklass mest tid, envishet och energi på och då känns det tungt att inte lyckas. Som om att det var mitt fel fastän det inte är det.
Åh, långt inlägg. Kanske lite luddigt också, men det är ju så det är när man har en bebis. Hjärnan är oerhört luddig och känslorna är så omvälvande stora – men det känns ju alltid lite bättre att skriva om det som är krångligt. Jag har fått massor av pepp från mina fina instagramföljare och vet att jag inte är ensam, det är också väldigt skönt.
Förresten. Alla kvinnor före mig, kvinnorna som jag känt sådan samhörighet med – de kanske inte alls satt i mörkret och ammade allihop. De kanske satt med flaskor och amningstårar de också, det hör ju liksom inte direkt till ovanligheterna. Det är fanimej inte lätt att vara kvinna alltid, eller hur!?!
18 comments
Svinsvårt.
Men du är din bebis allra bästa mamma, och det du gjort nu är att lyssna på henne.
Det blir bra. ❤️
Väl kämpat. ❤️
❤️❤️❤️
Jag förstår din sorg och ditt kämpande. Så väl. Jag kunde inte amma Cecilia. Jag slet i några veckor, med ett barn som sög så galet hårt, som inte sov och aldrig tycktes bli mätt. Men alla omkring däribland BB och bvc sa att man skulle amna, för att slippa allergier, för att ersättning inte var så bra och helst av allt amna var fjärde timme. Det var 2000 och jag var 20 år och helt knäckt när jag inte klarade av det. Jag producerande ingen mjölk, inte så att det mättande en hungrig liten tjej. Så fick jag stöd av en barnmorska i att sluta kämpa. Kommer inte att glömma första gången Cecilia sov en natt, mätt och nöjd. Att hon sedan fick allergier och astma och eksem berodde inte alls på min oförmåga att amma, det blev bara så.
Tack Elna för att du delar med dig av det som inte är det allra enklaste, jag tror att det stärker och hjälper andra som kämpar, och som kanske lyssnar lite för mkt på alla som tror dom vet lite bättre. <3
Åh, det gör ju liksom ont i hjärtat att läsa hur du kämpade. Det har ju blivit mycket enklare och det är stor skillnad nu sjutton år senare, man är inte lika nitisk kring att amma just för ammandets skull utan råder kvinnor att göra det som känns bäst och fungerar bäst, du måste haft det så himla slitigt. Skönt att du fick stödet till slut. Det där med allergier tror jag inte heller har med amningen att göra, jag har människor i min familj som helammats men ändå fått massor med allergier och människor som fått flaska och inte har en endaste allergi. Tack för att du också delar med dig <3
Amning är ingen lätt sak. Mitt första barn hade jättesvårt för att amma, men hon vägrade dessutom ta flaska. Hon åt någon minut, sen skrek hon bara. Det var rätt jobbiga månader innan hon till slut kunde börja med lite gröt. Efter mycket om och men tog hon anatomiska nappar på flaskan.
Nästa barn var en helt annan upplevelse. Så snart han tittade ut sög han tag och sen höll han fast vid det. Kunde ligga hur länge som helst och äta och snutta.
Lite intressant hur olika det kan vara. Jag är ju den samma, typ.
Ställ inte så höga krav på dig själv utan njut av att Lovis mår bra. Det är ju det viktigaste just nu. (Men jag förstår dina tankar och frustration att inte kunna ge ditt barn det du vill).
Min mamma ammade mig i bara några veckor för att det inte fungerade längre. Jag har växt upp och mår bra och det är jag säker på att Lovis också gör 🙂
Det är verkligen supersvårt och intressant att det är så olika. Men alla barn är ju individer med personlighet och preferenser fastän de är sådär himla små. Det låter riktigt kämpigt att din första inte ens ville ta flaskan. Det är kanske fånigt men jag blir så himla glad för alla som berättar just det där – att de inte blivit ammade och ändå mår hur bra som helst. <3
<3
Vilket fint inlägg! Och viktigt tror jag! Du är så fantastiskt bra på att på ett ärligt sätt lyfta de här sakerna som jag tror många upplever men färre pratar högt om – att man inte behöver älska att vara gravid, sorgen över att amning (eller något annat för den delen) inte alls blev som man tänkt sig…
Och oavsett är du ju den allra, allra bästa mamman för ert cykelfrö! <3
Tusen tack för din komentar, den värmde ska du veta. <3 <3 <3
Gör det som känns bäst för både barnet OCH er/dig. Ibland måste man göra på annat sätt än tänkt.
Vi fick redan på BB stöd att mata med kopp och sedan flaska. Givet de förutsättningar vi hade så blev det bäst så. Skönt kunna dela på jobbet med matning också även om det var segt framför allt första månaden att mata 7-8 ggr per natt..
All vidare lycka.
Ja, så är det verkligen, ibland måste man göra på ett annat vis. Jisses, 7-8 gånger per natt, vilket bestyr ni hade.
Att kunna dela är fint (fast just nu är Lovis så himla mammig att bara jag får mata). <3 Tack för din fina kommentar!
Det skulle kunna vara jag som skrivit din text för si så där 10 år sedan! Jag minns också denna sorg, tårarna och framförallt skammen! Skammen över att jag som kvinna inte kunde mata mitt barn, min kropp var ju skapt till det, eller!? Sorgen över amningen klingade av mer och mer och lyckan över att både jag och min man kunde bygga ett band till bebisen tog över. Det var också skönt att kunna känna sig lite mindre bunden till barnet i och med att pappan även kunde ta hand om barnet lika väl som jag. Tyvärr fick inte jag tillbaka några mindre tuttar, hade C-kupa innan barnen, efter graviditeterna dras jag med en rejäl hylla i form av F även om kroppen i övrigt är som innan!!! Jösses vad de är i vägen kan jag säga… ?
Denna skam alltså. Så vanlig bland kvinnor, jag har många gånger känts skam för saker jag inte kan rå för – men just amningen har varit mer sorg och kanske en del ilska mot kroppen – visserligen känslor som ligger nära. Skönt att den där sorgen klingade av – jag kan känna bara ett par veckor senare att den gör det för mig också och att allt har blivit mycket bättre. Jisses, F-kupa, vilken omställning!!! KRAM!
Känner igen precis allt, bra skrivet! Och det var lika svårt att inse att inte heller lillebror kunde få bli mätt utan flaskan.. Men efter ett tag fokuserar man på det positiva istället, när hormonerna lugnat ner sig ?
Hormonerna alltså – tänk om de kunde fokusera just på det de ska istället för att ständigt göra kaos med sinnet. KRAM!
Min ammning fungerade inte alls. Fick ersattningsmjolk redan pa BB. Kampade anda pa i nagra veckor med en skrikande bebis o vi var bada helt utmattade. Kande mig vardelos. O babyblues pa det. Dessutom tjatade min mamma pa mig om ammning och att “det ar klart att det inte fungerar, for ju mer man ammar, ju mer mjolk kommer det”…lag med Elsa pa brostet dag o natt o inte fan kom det mera mjolk.
Vilken usel mamma jag ar som inte ens kan amma mitt barn. Varfor kan alla andra och inte jag? Miljoner tankar o skuldkanslor.
Och dessutom ett barn som fortfarande inte sovit en enda hel natt (hon fyller 2 ar den 26e december).
“Folk” tycker att det ar onormalt. Sjalva ar vi vana o tar saker o ting som det kommer. Det ar varat barn o bara vi vet vad som ar bast for Elsa, aven om det emellanat ar jobbigt.
MEN, kara Elna, bara du o J vet vad som ar bast for Lovis! Vad andra tycker o tanker spelar ingen roll. Bara ni vet vad som passar er o Lovis bast. Och for att orka vara en bra mamma sa behöver man sova.
Och du, den dar lilla Lovisen, hon ser ut att vara lycklig <3 varldens finaste Lovis <3
Åh, så himla kämpigt, och jobbigt att tillochmed din mamma tjatade om att du skulle få det att funka. Särskilt när det för en del av oss är att ju mer man ammar, desto mer tar mjölken slut som gäller, det blir liksom inte mer hur man än försöker. Det är svårt att i förväg föreställa sig alla känslor kring det och att man känner sig usel fastän man gör sitt allra allra bästa och kämpar så hårt man bara kan för att ens barn ska ha det så bra som möjligt. Det gör mig också förbannad att det ska vara sådär, att vi kvinnor alltid ska dras med massa skam och skuld och otillräcklighet fastän vi gör så gott vi kan och kanske ännu mer.
Tack för att du delar med dig också Livve, det värmer ju liksom att veta att man inte är ensam. Jag hoppas våra vägar korsas någon gång, det vore så fint att få träffa dig och Elsa – ge henne en kram från mig och hälsa att det är dags att sova hela nätter nu, hon är ju stor tjej! <3 <3 <3
Du har verkligen kämpat och gett mer tid och kraft än vad de flesta skulle mäktat med! Hoppas att du kan se tillbaka och ta med dig det positiva efter att ha sorterat tankar och känslor. Vill tipsa om en bok av Agnes Wold och Cecilia Chaprowska som heter Praktika för blivande föräldrar, var ett par månader sedan jag läste den men minns det som att de på ett avdramatiserat och faktabaserat sätt skriver om amning och flaskmatning och att barn i vår del av världen mår lika bra av att flaskmatas. Och jag tror de mår ännu bättre om de har en mamma som har fått sova. All lycka framöver.
Nu gjorde jag slag i saken och beställde boken – det är många som tipsat mig om den men det har inte blivit av att jag klickat hem den. Tack för din kommentar och för att du påminde mig om boken. Och ja – jag kan fakstiskt se det positiva bara någon vecka senare, det blev bättre på det här viset. KRAM!