XCO comeback

Varje tramptag gjorde mig starkare, varje kurva bättrade på tekniken, varje liten backe bättrade på flåset och varenda hejarop från klubbisarna i IKHP gjorde mig lycklig. Det var BRUTALT jobbigt att rejsa XCO igen men också alldeles vansinnigt roligt.

Ulricehamnstävlingen är ett nytillskott i Västgötacupen och det var verkligen topp att tävla på en ny bana. Rolig bana dessutom. Och damerna fick separat start – vi hade banan helt för oss själva, det är verkligen guld, en stor eloge till arrangören för det. Jag gillar grabbar, oh vad jag gillar att hoja med grabbar – men det är skönt att få tävla utan att bli varvad av herrarnas tävlingsklasser. Det blir verkligen på damernas villkor då – jag vill se mer av sådant. Och stämningen i fållan sedan, hur kul som helst med lite nervöst pepptalk minutrarna innan start.

Jag minns inte riktigt när något kändes så brutalt jobbigt senast. När starten gick hann jag fundera över att det inte gick så snabbt som jag hade för mig att det brukade gå i en start men det ordnade sig fort för jag hade absolut inte en chans att hänga med tjejerna i täten. Poff sa det och så var de borta.

Jag jagade så gott jag kunde och hade korn på några bakhjul ett tag men det höll sig inte det heller, jag tappade och dessutom sa det knak och brak i min sadel efter första varvet (det kan ju varit så att jag skruvat och justerat och fipplat strax innan start och inte dragit åt ordentligt, ehum) så jag körde med en aning mindre skön sittställning. Tog det som lite mental träning – att göra det allra bästa av mindre snabba ben och att bita i fastän materialet inte var helt perfekt. En aning sned sadel gjorde nog inte många sekunder på tiden ändå – men att fortsätta var gott för pannbenet.

Någonstans halvvägs igenom mitt sista av de fyra varven hör jag speakern säga att det bara är mig de väntar på, det var bara jag kvar på banan. Jag fnissade lite och tänkte att det är precis som när jag började tävla – jag var alltid sist och på långloppen hade de ofta börjat plocka ihop när jag väl masade mig i mål. Herrveteranerna stod och väntade på att bli ivägsläppta när jag kom in på målrakan, allra sist men med vinnarkänsla. Jag körde inte snabbt men jag körde bra och framförallt körde jag igen, första rejset efter bebisleverans och ett lyckligt leende på läpparna – check. Och så himla kul att min goa vän och klubbkompis Marie körde riktigt bra och knep en andraplats.

Det blev en pallplats i D30 av det hela och Lovis fick följa med upp på podiet. Fin känsla. I övrigt hade jag väldigt mycket fokus på att göra det som skulle göras och glömde bort att fota, sorry för det!