MTB-Vättern: 50 km episk cykellycka, lagom mjölksyra & härligt äventyr

I fredags vid tvåtiden rullade Helena in sin äventyrsvolvo på Kvarnskogen efter en långkörning på tio timmar. Det var varmt och soligt och det kändes nästan för bra för att vara sant att vi skulle få rejsa ihop redan på fredagkvällen.

Vi käkade sill och potatis, inkvarterade Helena på garagevinden och lastade cyklar i min och chefsmekanikerns äventyrsbil medans Lovis sov och så fort Jimmy kom hem från jobbet hoppade vi in i bilen och knappade in Motala på GPS:en, lite sådär på marginalen tidsmässigt eftersom jag skulle kittas upp med utrustning för livestreaming plus att vi skulle hämta startbevis och nervöskissa och allt annat som ska fixas med inför starten i MTB-Vättern 2018.

En timme innan vår start parkerade vi i Motala, packade ur hojarna och letade oss genom folkvimlet till Motala Folkets Hus där Vätternrundans mediebyrå väntade med kamerautrustning. När vi kom dit var de just klara med Wetterhalls kamera och jag lämnade in min hoj och min hjälm och världens goaste funktionär promenerade med mig och Helena till nummerlappsutlämningen för att vi skulle få smita före i kön och hinna hämta lappar och chip innan start. Vi hade aldrig hunnit annars men Vätternrundan-folket är så galet omtänksamma, proffsiga och grymma och hjälpte oss att få allt på plats med små marginaler.

Byrån kittar min hoj med kingsize-sadelväska, sladdar, kadensmätare och lite allsköns bråte för sändning. Kameran satt på hjälmen och när den väl var på plats kunde jag inte lämna cykeln. Foto: Helena Enqvist

Min hoj kittades upp med en enorm sadelväska med utrustning för att livesända, ett batteripack och en kadensmätare. Jag fick en kamera på hjälmen och ett pulsband och i sista sekund var allt redo och vi rullade till startfållan och var på plats en sisådär fyrtiofem sekunder innan starten gick. Pjuuuh!

Det var dunderhärlig stämning i Motala och vi var lite pirrigt fnissigt nervösa och väldigt förväntansfulla – tänk att vi skulle få köra rejs ihop. Vi hade på förhand bestämt oss för att inte jaga tid utan köra ett lopp tillsammans, ett lopp på det där viset som gör att man får ett minne för livet, för det är ju liksom grejerna man upplever ihop som etsar sig fast i minnet på sikt. Och som vi körde, det var som om vi cyklat ihop miljoner gånger, så bra funkade det.

Vi tappade snabbt grabbryggarna på transporten ut ur Motala men pangade på allt vad vi kunde på väg och cykelbana och skojade om att det här var ju som det brukar vara och om att vi skulle köra ifatt och om så fort det blev skogsåka av. Om vi hade rätt? Såklart, på stigarna var vi snabbt ifatt!

Redan ut genom stan höll vi låda för fulla muggar eftersom jag hade mikrofon på hojen och vi trodde ju att du och ett helt gäng andra satt och kollade livesändningen. När vi körde på flowiga, snirkliga, härligt torra stigar med lite dammigt motljus och Vätterutsikt tänkte jag att det var så jäkla kul att du kunde sitta och kolla när vi körde så himla bra. Det var bara det att mediacrewet satt i ett rum med dåligt internet och tappade kontakt med kamerorna så fort vi kom ut i skogen, riktigt synd för det hade blivit en bra jäkla sändning, lite som en cyklande podd liksom.

Foto: www.cykelkanalen.se

Även om ingen såg eller hörde hade vi så galet kul när vi pratade oss igenom loppet, visst tar det en himla massa energi att snacka när kroppen jobbar hårt men på stigarna fastnade vi oftast bakom en svans av grabbs som kört fort på asfalt men inte var lika tekniska som vi (alltså, avdelningen för att lyfta sig själv tycker att vi cyklade grymt bra) och vi vilade oss igenom teknikpartier och tjatade på hejvilt om allt och inget. Efteråt skrattade vi lite åt att de trötta cyklisterna vi körde ikapp och låg bakom och vilade på stig och snackade om allt och inget måste undrat vad det var för tokar som höll låda på det där viset.

Jag var förvånad över hur kul det var. Någonstans på webben läste jag att det var ett instegslopp och där tappade jag intresset och slutade läsa och tänkte, hujedamig, nu ska här cyklas femtio kilometer grusväg, det blir kanske inte så kul. Det blev tvärtom något av det roligaste jag gjort på länge.

Motala och MTB-Vättern levererade stigkörning i toppklass, verkligen i toppklass. Vi snackar flowiga, snirkliga, torra, roliga, lagom brötiga singletracks, vi snackar vyer över Vättern, vi snackar backutmaning med spurtpris, vi snackar vykortsvyer bredvid Göta Kanal och slussar och genom östgötskt odlingslandskap. Inte i mina vildadste hade jag kunnat drömma om att det skulle bli så kul körning.

Foto: www.cykelkanalen.se

Helena var riktigt stark och hade massor av klipp i benen uppför. Massor av klipp men jag hängde på henne bra och långa sträckor grus och asfalt där vi hade kunnat hjälpas åt att dra varandra låg vi i bredd och snackade med riktigt bra fart. Jag var förvånad att jag orkade hålla så högt snacktempo – men kroppen gör ju magiska grejer just nu, varje gång jag cyklar trillar en pusselbit på plats. Hon fick dra mig på några sträckor där mitt klipp inte räckte men jag fick å andra sidan det stora nöjet att ligga först på många stigsträckor och göra vägvalen där och det var fint för jag körde så oerhört bra.

Strax innan Borensbergs slussar, det kan ha varit en bit över halvvägs, skulle jag ta en klunk ur flaskan som jag fyllt med saft och som jag var rätt säker på att jag hushållt med – det var bara det att det inte fanns en droppe kvar. Snacka om att jag blev paff. Men med lite småbarnssömnbrist och maxpuls tänkte jag att jag nog druckit ur det sista men glömt bort det och vid slussarna stannade vi till och frågade efter vatten. Det fanns inget där men en tjej ur publiken kom fram och hällde allt sitt vatten i min flaska. Blev alldeles varm i hjärtat, så himla snällt och omtänksamt. Det var ju bara det att samtidigt som hon hällde rann vattnet till min stora förvåning ut ur flaskan – det hade gått hål i botten. Jag stängde korken, vände flaskan uppochned, drack genom hålet och petade ned den på fel håll i flaskstället och i nästa depå stannade vi till och en snäll funktionär (på riktigt, alla dessa funkisar med hjärtan av guld som VR har, man blir så lycklig) lagade flaskan med eltejp och fyllde upp den med sportdryck – pjuhhhh vilken tur att det gick – det var så makalöst varmt.

Mot slutet av loppet körde vi längs med Vättern som glittrade i kvällsljus. Helena langade över en av sina liquid gels till mig, som om att hon hade på känn att det strax skulle komma en backe och att jag höll på att ta slut. Tajmingen kunde inte varit mer perfekt, strax innan vi skulle klättra uppför en brant rackare sockrade hon upp mina ben – snacka om teamarbete. Vi körde jämt och bra men Helena var starkare än jag och skulle med största säkerhet kunnat panga på supermycket fortare och jag beundrar henne för den där fina förmågan att vara både vrålstark och omtänksam och samtidigt ha fingertoppskänsla för att leverera pepp som lyfte en trött teamkamrat just när det behövdes. Är så glad att vi valde att köra som ett team för det blev verkligen ett galet fint minne för livet och flera gånger tänkte jag att det kändes som att vi kört ihop hur mycket som helst fastän det var första gången vi cyklade tillsammans.

Foto: Sportfotograf.com – man måste ju spexa lite också, eller hur?

Loppet avslutades med en härlig körning längs med vackra stranden Varamon och Vättern och sedan svängde vi in på cykelbanor mot mål. Med ett par kilometer kvar blev vi omkörda av en stark och snabb tjej och mina horn växte ut. Jag tittade på Helena och frågade om vi inte skulle ge oss på att ta henne och Helena var precis lika sugen som jag och la sig först och körde som en maskin. Jag var uppe och drog några gånger och till slut hade vi dundrat ifatt och körde om. När vi gjorde det tjoade vi att hon skulle hänga på oss och det gjorde hon och vi var tre tjejer som krämade ur det allra sista på bästa vis in mot målgång, medalj och kramkalas.

I målfållan träffade vi även Madde som har ett av mina favoritkonton på instagram och efteråt trötthängde vi i gröngräset och käkade pastasallad ihop alla tre – ungefär hur fint som helst att få träffas på riktigt.

Foto: Helena Enqvist

Tack MTB-Vättern och Helena för en enorm dos cykellycka, mjölksyra och äventyr – det här var det bästa loppet på evigheters evigheter. Och tack Sportson i Jönköping för att ni sätter mig på så magiskt bra cyklar, min Scott Spark RC 900 WC levererar så bra. För att summera: Cykellycka, check. Mjölksyra, check (särskilt när jag låg på Helenas rulle och hon bestämmer sig för att vi ska köra om i uppförsbacke, men det gick det med.) Äventyr – check. Om jag ska köra igen nästa år? You bet!

Och vem vet, då kanske tekniken är såpass stabil att vi kan få till en livestreamad poddsändning, vore det inte coolt?

Missa förresten inte Helenas race report, du hittar den här!