Distanspärlor

Kort och hårt är enkelt att få till med barn. En timmes barnvakt räcker för att man ska kunna köra några riktigt effektiva intervaller – men det där med distans, det är lite klurigare. Lyckopirret när cykeldatorn passerar tre timmars rulltid är dock så mycket större. Jag hittade några bilder från vårt distanspass inför Ceres Challenge som jag inte visat – och nu börjar ju liksom uppladdningen inför nästa helgs äventyr på Sörmlandsleden mellan Stavsjö och Katrineholm tillsammans med dessa fina brudar, så jag passar på att visa dem. Inte världens bästa bilder kanske men ändå några pärlor ur sommarens distansfattiga arkiv.

Vi körde till lilla samhället Tenhult ett par mil utanför Huskvarna och där rullade vi deras fina MTB-bana. Mycket upp och ned, mycket fart och ett par något klurigare partier. Till helgen blir det nog mer klurigheter och mer upp och ned när vi kör femtioen kilometer superstökig stig tillsammans, Marie, Jenny och jag.

 

5
Total
0
Shares
Share 0
Tweet 0
Share 0
Share 0
Related Topics

Elna Dahlstrand delar med sig av cykellycka, mjölksyra och äventyr på en av Sveriges största cykelbloggar. Hon bor i en liten by strax utanför Huskvarna och cyklar både i skog och på landsväg. Hon tävlar gärna på MTB och älskar utmaningarna lika mycket som naturupplevelserna och brinner för att inspirera fler att upptäcka cykel.

Du kanske också gillar
6 comments

  1. Det här är mest skrivet som en påminnelse till mig själv (som snart blivande förälder) och i andra hand till de som redan är föräldrar, och jag skriver det utifrån “barnvaktsperspektivet”:

    För 10 år sedan fick jag förmånen att bli moster första gången och för snart 7 år sedan blev jag det igen. Eftersom min syster och hennes man på den tiden jobbade skift, så var de mer eller mindre tvungna att be om barnvaktshjälp för att klara av vardagen. Ganska tidigt fick jag (och min mamma och min andra syster) förmånen att under både kortare och längre stunder någon gång i månaden ha hand om barnen, något som jag är otroligt tacksam för. Hade inte deras jobb krävt detta hade de förmodligen inte varit lika duktiga på att fråga/be om hjälp och jag hade inte haft samma möjlighet att knyta an till och lära känna dessa fina kiddos på det sättet jag har gjort.

    I juni i år åkte barnens pappa in på sjukhus med akuta gallproblem, som han fick opereras två gånger för. Barnen fick hastigt och lustigt flytta hem till mig och min sambo i nästan en vecka, men eftersom vi har en så bra relation som vi utvecklat sedan de var små var det inga som helst problem varken för dem eller för oss. Vi är intrimmade på varandra och löser det som uppstår, utan att barnen känner sig särskilt otrygga.

    Så vad vill jag säga med det här? Jo, till mig själv vill jag säga att jag hoppas att jag blir lika bra på att våga lämna bort barnen någon gång ibland som min syster har varit. Det är viktigt (tror jag) både på kort sikt och lång sikt att barnen under bra former såklart knyter an till några fler utvalda vuxna än sin mamma och pappa, för tyvärr kan ju tråkigheter hända och då blir det inte så stort eller svårt eller otryggt om barnen måste vara med andra vuxna.

    Sedan är jag fullt medveten om att alla inte har ett socialt nätverk som möjliggör det här, men har man det så våga be om hjälp, för sett ut barnvaktsperspektivet så är det helt fantastiskt att få rå om de små ibland och gärna lite längre stunder så att man verkligen hinner etablera en relation 🙂

    Svara

    1. Så himla fint att ni kunde vara barnens trygghet och en så väldigt bra kommentar och påminnelse. <3
      Jag tycker det är fint och viktigt att låta andra i familjen knyta an ordentligt och lära känna bra. Lovis moster har bott hos oss i snart ett år, i perioder eftersom hon jobbar till sjöss, och de har en så oerhört fin relation. Det känns tryggt för jag vet att om något händer mig finns det andra viktiga människor som kan Lovis minst lika bra som jag och Jimmy. Att lämna bort är bra och inget man ska ha dåligt samvete för, lustigt nog har jag ändå ofta det – det är liksom någon form av duktig-flicka-syndrom som kikar fram lite emellanåt, svårt att beskriva. Jag har ofta undrat hur jag skulle fixat det här första året utan alla fina människor som hjälpt oss, mor- & farföräldrar och min syster, jag hade varit ett vrak.

      Svara

  2. Älskar de här bilderna – hur fina som helst! Och vilken fin kommentar av Sara. Det är ju faktiskt guldvärt om barnvakterna kan uppskatta det lika mycket. Jag reste i somras med mina vänner och en av oss har barn, en två och ett halvt-åring och hon skrev ett gästinlägg i min blogg efter resan, där jag också la till en kommentar om att jag tycker det är superbra och kul att få chans att lära känna hennes barn också (eftersom vi inte ses så ofta) medan alla kanske inte har samma inställning till barn och att ha med barn på resan… 🙂 Finns att läsa här: https://jennifersandstrom.se/2018/08/07/resa-med-barn-resa-utomlands-med-tvaaring/

    Svara

    1. Menåh, tack fina du! Och vilket fint inlägg, roligt med gästblogg och grymma föräldrar som fortsätter leva som de vill även med barn. Vi försöker göra det också, det är cykeltävlingar och vardagsutflykter precis som vanligt även om det mesta anpassas efter en litens rutiner, men jag tror det är viktigt att fortsätta leva sitt liv. Håller så med, Saras kommentar är så viktig och bra och klok, precis som hon.

      Svara

Kommentera gärna, då blir jag glad!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Total
0
Share
0
0
0
0
0