Jag körde ett varv runt Landsjön med Lovis i charioten i fredags vid lunchtid. Tungt, fastän hon inte är så stor, men fortfarande lite lyckligt pirrigt – att jag har den där människan på rulle alltså, så magiskt bra det är att hon kom till oss till slut och att jag får vara hennes cykelmamma. Det stod två och en halv timme på schemat, Lovis somnade som en stock på direkten och efter exakt två timmar hördes ett “ajja, ajja, ajja” från vagnen.
Det betyder “heja, heja, heja” och hon ropar det så fort hon ser en cykel eller någon med hjälm. Så gulligt. Tio minuter senare inte lika gulligt – då var hon ilsken deluxe och ville ur vagnen – skyndade mig hemåt så mycket det nu går att skynda sig med cykelvagn på släp. Tårar blev snabbt lyckligt snack igen när hon fick komma upp ur vagnen och springa runt i frostig trädgård.
