Duveborundan

Långt innan jag började cykla var Duveborundan något jag hörde talas om ofta. Det är en runda som cyklisterna i Gränna ofta kör; först ut mot Uppgränna, där svänger man av mot Duvebo, vidare till Adelöv och sedan tillbaka till Gränna raka vägen eller krokiga vägen och anledningen att jag hörde talas om den där rundan var förstås alla träningspass min mamma gjorde inför Vätternrundorna genom åren.

Hur som. Det är en klassiker. Men jag hade aldrig kört den. Förrän i lördags – då jag inte fick tag i sällskap och istället bestämde mig för att testa något nytt solo. Eftersom jag inte tyckte det såg så långt ut på kartan började jag med småväg så jag redan hade en timme på kontot när jag passerade Gränna. Eftersom jag inte tittade så ordentligt på den där kartan hade jag tre timmar senare fortfarande en timme hem. Tre och en halv timme senare ringde Jimmy och eftersom jag vid det laget hallucinerade fika var det skönt att få prata med någon. Annars hade jag Musikhjälpen i öronen och lovade mig själv att börja planera nästa helgs distans i tillräckligt god tid för att styra upp cykling med andra – längtar verkligen efter att nöta mil med sällskap nu.

Duveborundan var förresten fin på sina ställen och jag kommer absolut köra den igen. Ovanligt platt för att vara häromkring och hade jag haft pengar med mig hade jag kunnat fika på åtminstonde ett ställe om vintern och två-tre ställen om sommaren. Jag var i tre kommuner, körde förbi minst lika många sjöar och för det mesta njöt jag av rundan och när jag väl var hemma kändes det himla gött att ha över sju mil och nästan fyra timmar på kontot och äntligen koll på en av Grännas klassiska rundor.